Som ni märker händer det inte så mycket här. Jag har varken tid eller ork att skriva om skolan, men på min bokblogg enligt O skriver jag ibland om skolrelaterad läsning. Idag om att läsa Selma Lagerlöf. Här finns fler inlägg om läsning.

Jag har också listor med böcker som passar att läsa med ungdomar, klassiker som brukar funka på gymnasiet och sakprosa som mina elever uppskattat. Där kan ni förhoppningsvis hitta inspiration.

Välkomna in. Någon gång kanske det blir mer fart här. Det finns egentligen massor att skriva om.

Det här läsåret är speciellt på många sätt. För första gången undervisar jag bara på Estetiska programmet där jag från och med i höst också är programansvarig. Det betyder dock inte att jag övergivit Språkintroduktion helt och hållet. I alla fall inte alla elever som är inskrivna där. Vi prövar nämligen något nytt i år och låter ett trettiotal elever som egentligen inte har behörighet att gå ett nationellt program ännu att ändå börja studera där. På Estetiska programmet betyder det att vi i år har två behändiga ettor istället för en jätteklass som vi haft de senaste åren. Två klasser som också inkluderar elva elever från Språkintroduktion. De läser de flesta kurser med sina klasser och får parallellt extra undervisning i svenska som andraspråk och engelska.

En utmaning utan tvekan och målet är inte att dessa elever ska ta examen på tre år. Istället görs studieplaner på fyra år och förhoppningen är att de då ska kunna få en gymnasiexamen, eller i alla fall vara en bra bit på väg. Idag hade vi klasskonferens där lärare, rektor och EHT gick igenom elevernas studiesituation och det såg bättre ut för dessa elva elever än i alla fall jag vågat drömma om. Maken till motiverade elever får man leta efter och i en miljö där de faktiskt blir en del av en gemenskap där de hela tiden använder sin svenska utvecklas de varje dag.

Vi har fyra inriktningar på vårt program och eleverna har valt olika karaktärsämnen. Två läser bild och form, tre teater, tre musik och tre estetik och media. Musik har visat sig vara den största utmaningen utan större förkunskaper, men alla lärare är ändå överens om att den ganska unika inkludering vi nu gör är av godo. För mig som tidigare mött de här eleverna på Språkintroduktion är det fantastisk att se dem som en naturlig del av våra två ettor. Det här är verkligen inkludering på riktigt. Socialt är det en sådan otrolig tillgång för alla våra elever i alla tre årskurser. Om jag ska generalisera är våra elever på estetiska programmet otroligt vänliga, toleranta och tillåtande. Det är en fin miljö att bli en del av.

Däremot är det en stor utmaning att forma en undervisning när de flesta elever läser Svenska 1, någon Svenska som andraspråk 1 och ganska många svenska för grundskolan. Hittills har det fungerat ganska bra, men det krävs en hel del planering. Planen är att dela med mig av undervisningstips och reflektioner till hur inkludering kan gå till i praktiken. Alternativet, att eleverna som nu går hos oss skulle finnas kvar på Språkintroduktion, hade varit mycket sämre för deras språkutveckling. Inte för att Språkintroduktion är en dålig plats att få sin utbildning på, utan för att de behöver andra utmaningar. Nu får de det med råge.

Sent igår tog jag bussen hem från Göteborg efter en lite väl utdragen tågresa från Stockholm. Det blåste kallt och jag ville helst av allt bara kura ihop mig på ett bussäte och lyssna på musik. Nu blev resan en helt annan, då en gammal elev dök upp. Han bar upp min väska på bussen och vi pratade hela vägen hem.

När jag kände honom var han en pojke. En ganska liten och rädd sådan. Han var en av de första flyktingar från Afghanistan som vi hade hos oss och det var tydligt att han varit med om mycket. Det var också mycket som gjorde honom arg och han orkade inte alltid fokusera.

Nu var den lilla pojken en man och han kom direkt från jobbet på en restaurang i Göteborg. Något av det första han gjorde var att be om ursäkt för att han inte alltid gjorde sitt bästa i skolan och jag sa att han inte hade något att be om ursäkt för. Vi talade om att hitta ett nytt liv i ett nytt land och nu kände han sig verkligen hemma. Han älskade skogen och den friska luften och kunde inte se sig själv i varken Afghanistan eller Iran längre.

Något vi också talade mycket om var självklart skolan och vilka lärare han kom ihåg. Han kommentar om mig och mina två kollegor som jobbade tillsammans på Språkintroduktion, som då hette IVIK, var att vi verkligen ville att eleverna skulle lyckas. Då hade han inte riktigt kunnat uppskatta det, men han hade tänkt på det mycket senare. Jag hade tur, sa han och jag tänkte att jag faktiskt haft tur som fått se hur han utvecklats och att faktiskt få positiv respons om mitt arbete.

Det är något med ögonen med de elever som inte känner sig trygga och något som förändras när de gör det. En del landar redan efter några månader, för andra krävs det år. Det handlar inte om otacksamhet, utan om otrygghet. Att möta en trygg och lycklig blick från en elev som tidigare inte haft en sådan är något av det största i läraryrket. Det är då det känns att det jobb vi lärare gör faktiskt spelar roll.

Idag har jag sett mina elever på scenen och som alltid när det sker behövde jag torka en tår. I år var det mer än en tår, faktiskt grät jag en rejäl skvätt. Jag skyller allt på Lucia och på integrationen. I luciatåget fanns nämligen två före detta språkintroduktionselever som nu går på estetiska programmet inriktning musik. Från att ha varit nyanlända, ensamkommande, språkelever, ja en del av de andra, okända, är de nu en del av en klass och ett program. När jag såg dem sjunga mitt ibland de andra musikeleverna började tårarna rinna. Det var ett så tydligt exempel på att de fått en plats där de får vara mer som alla andra än de tidigare varit i Sverige. Ännu tydligare blev det när jag berömde dem efteråt och en klasskompis som går en annan inriktning asgarvade och utbrast ”men ni dansade ju inte ens i takt”. Så som man skojar med en vän, men aldrig med en främling.

Ännu fler tårar blev det efter att ha läst en artikel om ännu en av våra elever i lokaltidningen. Den ende av dem som fått sitt tredje avslag, men inte den ende som ännu inte har uppehållstillstånd. Han är mitt i vårt vi och självklart drabbar de alla elever på programmet när hans framtid är så oviss.

Just idag vill jag bara tänka på gemenskapen vi hjälpt till att skapa genom att integrera elever från Språkintroduktion, trots att de ännu inte är behöriga. Inte på hur jag ibland får slå knut på mig själv för att kunna stötta dem och ändå behålla en tillräckligt hög nivå på undervisningen. Jag vill också tänka på hur det inte är ”språkelever” och ”vanliga elever” i våra ettor, utan ett gött gäng ungar som alla har olika behov, men som kämpar på och trivs ihop. Att vissa av dem kommer att behöva kämpa lite extra är helt klart, men det handlar inte bara om ursprung. Jag har skrivit mer om vårt projekt här.

Det är ganska många år sedan nu som jag via ett bananskal fick möjligheten att skriva läromedel för Liber förlag. En kollega som jag nästan inte kände alls bjöd mig på lunch för att bolla idéer kring ett uppdrag han hade fått att skriva en lärobok engelska, som skulle fungera som en reptition inför gymnasiets första kurs Engelska 5. Han hade skrivit en rad läroböcker innan, men jag hade kunskap om målgruppen. Vår gemensamma bok blev All In, som kom ut 2012 och sedan dess har det rullat på. Just nu sitter jag och skriver på en lärarguide till mitt bidrag i Libers serie Språkstart.

Språkstart är den bok jag skrivit som innehåller minst text, men ändå har den tagit lång tid att skriva. Ett läromedel för rena nybörjare behöver vara extra genomtänkta, då varje ord måste presenteras vid precis rätt tillfälle. Språkstart English innehåller massa bilder, dels fina teckningar av fantastiska Elin Fahlstedt , som också gjorde illustationerna till Start with English from the Beginning, men också en hel del foton som bildar en bildordlista som löper som en röd tråd genom boken. Jag tror att den kommer att bli väldigt användbar som en första bok för nybörjare som behöver bygga upp ett grundläggande ordförråd.

Mitt första projekt i Svenska 1 i år handlar om att läsa och skriva krönikor. Det är inte en texttyp jag har använt sedan jag började undervisa på gymnasiet, men det finns två skäl till att jag gör det i år. Ett är att det är valår och krönikan är en kort text där eleverna får en chans att, på ett lättsamt sätt, dela med sig av sina åsikter. Det andra är att jag just har läst Patrik Lundbergs bok Facit — konsten att skriva krönikor och den gav verkligen inspiration.

Lundbergs bok, med den inte så ödmjuka titeln, handlar om vad en krönika är och hur en bra krönika ska skrivas. Idag har vi läst de tre förorden, som symboliserar de retoriska begreppen etos, logos och patos och diskuterat innehåll och form. Eleverna gillade det första, mest personliga förordet bäst, men hade svårare att ta till sig dt andra där logos stod i centrum. Genom tydliga exempel kunde vi hitta saker de ville ”sno” till sin egen krönika och sådant de tänkte undvika.

Att det skulle finnas något facit är inget Lundberg egentligen tror på. Istället lyfter han vid flera tillfällen vikten av att öva om och om igen. Talang är ingenting som skapar en bra skribent, utan det krävs att man skriver, skriver lite till och sedan skriver lite till.

Facit — konsten att skriva krönikor är mer för läraren än för eleven. Det är däremot en bok som verkligen kan inspirera till god undervisning och upplägget är klockrent. Jag gillar hur Lundberg blandar humor och allvar och hur han delar sina erfarenheter och kunskaper med oss läsare.

Nästa steg för mina elever är att undersöka och analysera en krönika. Jag valde ut två texter, en ren krönika och en ledartext som i sin form liknar en krönika. Det är Alex Schulmans Mina tonår präglades av självömkan och skam (som också finns i min bok Inför Svenska/sva 1) och Lisa Magnussons Stoppa de morgonpiggas tyranni. Två texter som vänder sig till den målgrupp mina elever tillhör.

Därefter ska de skriva själva, men tills dess är det ett tag.

Hur brukar du arbeta med krönikor i undervisningen?

Det har talats ovanligt lite om skolan den här valrörelsen. Kanske för att de partier som vägrar se några problem med vinstuttag i friskolor inte har medvind och därför helst inte vill att elefanten i rummet får uppmärksamhet. Kanske för att lärarbristen är så massiv att ingen egentligen har någon lösning på den, mer än meningslösa förslag om lärarassistenter, mobilförbud och annat som inte kommer att förändra eller förbättra arbetssituationen alls.

Det är svårt att hinna med som lärare. Det är svårt att ge alla elever det de behöver. Det är svårt att orka när tiden inte räcker till och pulsen aldrig går ner. Faktiskt är det ofta omöjligt att göra ett bra jobb. För att komma ens nära krävs det att du ständigt är på topp och vem är det?

Ändå har jag svårt att se mig själv arbeta som något annat än lärare. Det är nämligen ett fantastiskt jobb och jag har haft turen att få jobba på ett program med fantastiska elever. Så var det förvisso även då jag arbetade på Språkintroduktion, men elever på Estetiska programmet är något extra. Kombinationen av dessa elevgrupper ger en bra, men också tung tjänst. Just nu har jag hela min tjänst på Estetiska programmet och det finns många fördelar med det.

Jag har elever som är smarta, kreativa, medvetna, öppna och empatiska. De är intresserade av samhället runt omkring dem och de har en sund syn på rättigheter och skyldigheter. De får inte alltid in sina uppgifter i tid och de prioroterar inte sällan karaktärsämnen framför kärnämnen, vilket kan vara enormt frustrande och få mig att småsvära allt som oftast.

Dessutom mår många av dem fruktansvärt dåligt. Många är stressade, deprimerade och knäckta av det skolsystem de tvingats överleva under grundskolan. Gymnasiet är lite bättre, med mer frihet och större möjlighet att välja den inriktning på utbildningen som passar dem. Det är ett skäl till att jag föredrar att arbeta på gymansiet, för trots att mina rättningshögar är större än när jag arbetade i grundskolan, kan jag i större grad koncentrera mig på kärnuppdraget. Undervisningen får lov att stå i centrum, men så länge klasserna med råge passerar 30 och jag i varje klass möter elever med många olika behov är uppgiften att alla ska få examen och därmed betyg i alla svenskkurser, ibland övermäktig.

Jag vill arbeta i skolan. Jag älskar att undervisa, får energi av att möta elever och har inte sällan fruktansvärt roligt både i och utanför klassrummet. Igår satt jag till exempel och diskuterade politisk debatt med några treor och slogs av hur skönt det är med engagerade ungdomar. Samtidigt undrar jag ganska ofta hur jag ska orka. Det är den frågan jag önskar att politiker kunde fokusera mer på. Om inte ens jag, som älskar läraryrket och inte kan tänka mig något annat, är säker på att jag ska stanna är det något som gått fel. Jag trivs i skolan, men jag är trött och tröttheten går aldrig över.

Det är eleverna som gör mitt jobb. En förutsättning för att jag ska ge dem det de behöver är att de får stöd av annan personal vid behov, att klasserna minskas och att det antal elever jag möter varje vecka är så få att jag hinner sätta mig in i exakt vad alla elever behöver och skapa förutsättningar för en så bra undervisning som möjligt. Dessutom måste jag hinna med att följa mina elevers skrivprocess och ha tid till efterarbete. Då måste det införas en rimlig usk, vilket lärarfacken inte alls verkar inse. Att SKL inte vill betala för lärare som undervisar mindre är fullt naturligt, om än beklagligt och kortsiktigt, men någon måste föra kampen för en rimlig arbetssituation för Sveriges lärare. Hög lön är viktigt, men om vi ska behålla de lärare som arbetar i skolan idag och helst locka tillbaka de som är utbildade, men inte längre arbetar i skolan, måste det till en drastisk förändring. Det är inte rimligt att lärarnas villkor begränsas av kommunbudgetar där en löneökning betyder kostnadseffektiviseringar och sparkrav, vilket leder till sämre arbetsvillkor. Det önskar jag att någon politiker hade talat om, men tydligen är lärares arbetssituation inte tillräckligt viktig för att stöta sig med de som tjänar pengar på att driva skolor.

Photo by John Sekutowski on Unsplash

Linnea Claeson skriver en krönika om hur hon, som utåtagerande och rätt så krävande elev, ändå mötte en lärare som såg henne och som brydde sig. Visserligen skällde även den här läraren på henne, men på ett annat sätt. Det handlade inte om att Linnea var en jobbig unge, utan om att läraren brydde sig.

När jag hade arbetat några år som lärare tog jag beslutet att när jag sökte nytt jobb bara söka sådana som lät mig fokusera på de elever som inte följer mallen. När de är en del av en stor klass finns orken inte alltid och nu ville jag hinna med. Jag fick flera erbjudanden om jobb och hamnade till slut på Introduktionsprogrammen, som då hette Individuella Programmet. Något jag lärde mig av att arbeta med de elever som misslyckats under sin grundskoletid var att deras berättelser har vissa likheter, men ändå är väldigt olika.

Gemensamt för många var att det var i femman eller möjlighen sexan som det blev jobbigt. Det var då det blev svårt att förstå, eller kanske för lätt och för tråkigt. Det var då de började stöka eller försvinna. Jag har träffat många Linneor i mitt yrkesliv och jag har försökt att se dem och att nå dem. Dessutom har jag träffat en massa andra elever som också behöver behöver mig, men som kanske inte syns och hörs lika mycket. Som lärare måste jag räcka till för alla.

Även på Introduktionsprogrammen har klasserna blivit större och på nationella program är det inte ovanligt med klasser på 32 elever eller ännu fler. Just nu består de flesta av mina undervisningsgrupper av 32 elever, vilket på vissa sätt inte är något problem, men ändå väldigt olämpligt. Det är lugnt i klassrummet när jag har lektion. Mina elever är välanpassade och trevliga. Ändå är storleken på klasserna helt galen. Låt mig förklara

Det började med Hattie, som i sin metastudie kommer fram till att klasstorlek inte är lika viktig som mycket annat. Viktigast är en bra lärare. Frågan är då vem som kan vara en bra lärare i ett klassrum där alla elever omöjligen kan få den hjälp de behöver. Hur kan en lärare då hjälpa Linnea och alla andra som inte kan koncentrera sig av olika anledningar?

För de välanpassade eleverna spelar klasstorleken mindre roll, men det bygger på att vi flyttar på de som stör. Allt kan lösas med speciallärare och specialgrupper och kanske ska vi fundera över inkluderingens fördelar och nackdelar. Samtidigt måste vi också fundera över varför elever inte kan koncentrera sig. En undersökning gjord i Finland visar att stora klasser automatiskt inte betyder problem, men det kan räcka att en elev inte får den hjälp de behöver och därmed stör ordningen, för att det ska bli ohållbart. Risken för att elever inte får den hjälp de behöver torde vara större ju fler klasskamrater hen har. Visst kan elever hjälpa varandra, men det finns en gräns för hur mycket. Det finns också en gräns för hur mycket en ensam lärare i ett klassrum med många elever kan göra. Hjälp i separata rum i alla ära, men mycket hade faktiskt kunnat lösas i det ordinarie klassrummet och förutsättningar funnits.

Målet kan inte bara vara att alla som inte passar in i mallen ska flyttas. Att som nu acceptera väldigt stora klasser och inte ge adekvat stöd till de som behöver det, vilket i förlängningen kan orsaka en stökig klassrumsmiljö och många elever som kommer i kläm, är inget annat än ett naivt sätt att försöka spara pengar. Hattie kan omöjligen ha menat att det är fritt fram att trycka in hur många elever som helst i ett klassrum och sedan hävda att allt skulle vara frid och fröjd om den undervisande läraren bara var kometent nog. För mig är det dock viktigar med färre elever i varje klassrum än med mycket annat. Då hinner jag med att faktiskt följa mina elevers kunskapsutveckling och kan stötta där det behövs. Det handlar inte bara om att hinna med den som hörs, utan även de andra som faktiskt också behöver mig.

Jag önskar att fler tänker som Linnea Claesson:

Vi måste ge läraren utrymme och frihet att vara den där fantastiska, viktiga personen som många av oss har haft turen att ha i våra liv. Vi måste ge dom förtroende att vara de hjältar de kan vara.

Photo by Rhendi Rukmana on Unsplash

Igår berättade en kollega något intressant, som fick mig att tänka på mina barn och mina elever och hur jag behandlar dem. Kollegan hade i många år arbetat som simlärare och sa att det för kanske tio år sedan hände något. Helt plötsligt dök det upp barn som skulle lära sig simma, som hade ett behov av att berätta att de inte kunde, att de inte var bra på det de inte ens hade fått en chans att lära sig. Borta var ungar som likt Pippi glatt konstaterade att det de inte prövat ännu säkert var något de var jättebra på ändå.

Vi andra runt bordet kände igen oss i bilden av osäkra barn och ungdomar, som också sluppit göra saker som de tyckt varit obehagliga. Förr hade de flesta försökt med det mesta. De var kanske inte jättebra på allt, men jag hörde sällan att de inte ville/kunde göra saker. Nu dyker det varje år upp ett gäng elever som säger sig ha sluppit saker. Ofta att tala inför fler än läraren. Andra konstaterar att ”jag är en sån som inte läser böcker” eller ”jag är en sån som inte är bra på att skriva”, som att färdigheter eller bristen därpå, skulle vara något konstant.

Det är lätt att skylla på curlande föräldrar och lärare här och visst kan det vara så att en stressad föräldrageneration kanske inte låter sina barn göra saker själva, för att det tar för lång tid. Vem orkar vänta tills barnet har fått på sig alla kläder själv, när det är bråttom till förskola och jobb?

Vi lever också i ett samhälle där rädslan för allt möjligt och omöjligt ständigt ökar. En annan kollega berättade om en undersökning hon sett, visserligen från USA, men absolut relevant även här, där det område som barn fick röra sig i utan vuxet sällskap jämfördes över tid. På 60- och 70-talet var barn ganska fria och kunde röra sig i stora områden, medan de nu får stanna på tomten. Många får inte ens gå eller cykla till skolan och utanför dagens grundskolor skapas ett totalt kaos av bilar, när alla föräldrar ska skjutsa sina barn. Vad gör den här kontrollen och den överförda rädslan med våra barn?

Och så en tredje aspekt, en tudelad sådan, som har med skolan att göra. Barn idag bedöms hela tiden. Kanske (förhoppningsvis) märker de det inte så mycket de första åren, men redan i trean vankas nationella prov och betygen kommer tidigare än förr. Lägg därtill alla matriser som översköljer både föräldrar och barn, där det står tydligt att eleven kanske är ”en sån som inte kan skriva”. Visst hade vi stämplar även förr, men jag tror att det har blivit mycket tydligare. Betyg sorterar och med ett betygssystem som sätter fokus på det eleverna inte kan, är det inte konstigt att självförtroendet i många fall försvinner.

De som kommer till mig och säger att de ”är en sån som inte kan prata inför andra” tror jag istället har fått alldeles för mycket anpassningar, felaktiga sådana. De har helt enkelt sluppit konfronteras med det de tycker är svårt och obehagligt och har då inte heller fått någon chans att faktiskt utvecklas och bli bättre. Om vi aldrig låter våra barn misslyckas, berövar vi dem också chansen att faktiskt få försöka igen och kanske lyckas bättre.

Barn som inte får göra saker själva, utan blir hjälpta av sina föräldrar. Som inte får cykla runt området där de bor, i alla fall inte speciellt långt från huset. Som hela tiden bedöms i skolan. Som inte behöver öva på det de tycker är svårt och jobbigt, utan slipper istället. Vad händer med dem?

Photo by Jamie Taylor on Unsplash

Diskussionen om vad som gör en bra lärare är ständigt pågående och när debatten flyttar till Twitter blir den självklart polariserad. På ena sidan står de som vill ha en lärare som kan sitt ämne och som undervisar, inte fokuserar på relationen. På andra sidan finns de som betonar lust och relationer framför en undervisning som vänder sig till en grupp. Självklart är en bra lärare inte det ena eller det andra.

Minns en skitsur lärare som jag hade när jag gick i skolan. Grinig, trumpen, egen, alltid med långa katthår på tröjan. Nämnde jag ämneskunnig? Fan vad vi elever lärde oss grejer! Varken katthåren eller det dåliga humöret spelade någon roll, faktiskt. Tänka sig… https://t.co/IS4WH4tVU1

— Filippa Mannerheim (@FMannerheim) 25 oktober 2018

Elevrelationer är så viktigt. Möt dem med ett leende, var positiv, ta dig tid att hjälpa till. Var schysst. Lyssna på dem. Och för allt i världen, var inte sur eller otrevlig. Byt yrke i så fall!

— Lollo Almlöf Berge (@lolloberge) 25 oktober 2018

De här två tweetsen får symbolisera debatten, även om jag inte utifrån två tweets kan ringa in exakt hur dessa lärare ser på den mycket komplexa lärarrollen. Därmot står det ganska tydligt för den som följer båda att de representerar olika synsätt som genomsyrar debatten om lärare just nu.

Det krävs mycket av dagens lärare. De ska självklart kunna sitt ämne och undervisa om det på ett varierat sätt. Dessutom ska de individualisera sin undervisning, så att alla elever når minst E, även om detta i realiteten är en omöjlighet. Inte konstigt då att vi lockas att lyfta fram delar av uppdraget som nyckeln till en bättre situation för läraren och en bättre kunskapsutveckling för eleven.

Hur mycket jag än kan irritera mig på formuleringar liknande ”idag får lärare inte automatiskt respekt, de behöver förtjäna den” är det en bild av verkligheten som inte sällan stämmer. Jag håller med Filippa Mannerheim i det hon skriver ovan. Barn och unga idag är mycket medvetna om sina rättigheter och respekterar inte någon automatiskt för att hen är lärare. Däremot möter jag få unga i min vardag just nu som inte gör det. Det handlar om sammanhang och elevgrupp, men också om att alla unga inte är lika. De ungdomar som jag träffat som inte tycker att de behöver respektera lärare har i princip alltid föräldar som är av samma åsikt. Troligen handlar det om ett kundtänk, där kunden alltid har rätt även om kraven är orimliga, men kanske också om att dessa föräldar har dåliga erfarenheter av sin egen skolgång, där det inte fanns något utrymme för kritik mot lärare.

Så vad är det egentligen jag försöker säga? De flesta respekterar fortfarande lärare, men alla gör det inte och även om det ibland kan vara befogat att kritisera lärare handlar det också om att vi byggt ett skolsystem där det är fritt fram att kritisera sådant som föräldrar och elever egentligen inte har kunskap nog att kritisera. Lärare får inte kränka sina elever, då är kritiken befogad. Men egentligen är det aldrig ”kundens” rättighet att kritisera innehållet i lärarens undervisning, förutsatt att hen inte utan tvekan struntar fullständigt i styrdokumenten. Att till exempel kritisera lärare för att hen ställer höga krav borde inte vara varken möjligt eller för den delen önskvärt. Bra lärare ställer krav, men de hjälper eleverna på vägen mot målet. En bra lärare låter inte elever slippa sådant som är svårt, utan ser till att de kan och vill utvecklas.

Vilka var då de bästa lärarna när jag gick i skolan? De som kunde mycket inom sitt ämne och som kunde förmedla det med inlevelse som skapade intresse. Då menar jag inte coola projekt eller glassiga presentationer, utan en lärare som gillade sitt ämne och ville sprida sin kunskap till eleverna. Dessutom med en tro på att dessa elever faktiskt kan lära sig. Ett av mina absoluta favoritämnen på högstadiet var lite otippat fysik. I alla fall i sjuan och åttan då vi hade en lärare som lyckades skapa ett stort intresse för ett ämne som traditionellt betraktas som både tråkigt och svårt. Det handlade om rena faktakunskaper, men också många praktiska övningar. Undervisningen var strukturerad och varierad. I slutet av nian slutade den här läraren och en annan tog över. En lärare som säkert kunde mycket också, men som var helt oförmögen att förmedla sina kunskaper, inte verkade gillade varken tonåringar eller att undervisa och som knappt lärde sig namnen på oss.

När det talas om vikten av relationer med eleverna, tänker jag ofta på de lärare som inte verkade bry sig alls. De som mycket troligt kunde en hel del, men som inte gillade att undervisa och som talade till eleverna som en grå massa, men inte brydde sig om individen. De fanns, men de var inte på något sätt i majoritet. Minimikravet på en lärare måste ändå vara att hen tycker om sitt ämne, tycker om att undervisa om det och kan konsten att nå eleverna och få dem att vilja lära sig. Kravet på att veta allt om elevernas privatliv är varken önskvärt eller rimligt. Däremot att vara en empatisk vuxen, som kan finnas där och lotsa rätt vid behov.

Jag fnissade lite för mig själv när jag läste Filippa Mannerheims tweet om den buttra läraren med katthår på tröjan, då mina elever skulle kunna beskriva mig så. De skulle kunna lyfta fram att jag är sträng och kräver mycket, men också att jag alltid tror att de ska klara uppgifter och stöttar dem som har det svårt. De skulle också kunna säga att jag kan vara sur, men att jag också kan vara väldigt glad att se dem och gärna stannar och småpratar lite när jag har tid (och ibland när jag inte har tid också). De skulle kunna klaga på mina långa genomgångar och min fixering vid att de ska läsa massor, men också inse att det är vettigt att lära sig att anteckna och att det är svinjobbigt att läsa hela böcker, men ändå givande och lärorikt. De skulle kunna berätta om hur arg och besviken jag blir när de inte prestrerar, men också att jag försöker lyssna och hjälpa om det finns vettiga skäl till uteblivna uppgifter.

Är jag en bra lärare? Det hoppas jag. Däremot är jag inte perfekt. Jag skrattar inte hela vägen till jobbet varje dag, men jag gillar att undervisa och jag gillar mina elever. Ibland blir jag för arg, ibland tappar jag tålamodet och ibland är jag kanske lite väl barnslig och fnissig. Det går också att lura bort mig från ämnet med en tillräckligt intressant fråga, vilket kan vara både en fördel och en nackdel.

Jag har goda kunskaper i mina ämnen, men helt ärligt är det ibland svårt att få eleverna att engagera sig i medeltida texter eller utbyggda nominalfraser. Ibland får deras intressen styra, medan de annars får gilla läget och inse att det är jag som bestämmer. Det finns ingen prestige i att anpassa undervisningen efter gruppen om det är en vettig väg att gå. På samma sätt kan ett samarbete med en kollega vara viktigare än att genomföra det projekt jag planerat, som nu när jag och läraren i samhällskunskap jobbar med Factfulness, en bok som alla gymnasietreor fick gratis oc som eleverna engagerat sig i.

Jag försöker pröva det nya i form av digitala hjälpmedel eller nya metoder, men håller alltid fast vid det jag vet funkar. Jag är rastlös och blir lätt uttråkad, vilket är en förklaring till att jag aldrig skulle stå ut med att undervisa på precis samma sätt kurs efter kurs, men jag slänger inte alla mina gamla planeringar bara för att något nytt anses modernt. Någonstans finns alltid en lärobok, det har det alltid gjort under de snart 20 år jag varit lärare, men jag letar gärna efter andra, autentiska texter. Däremot är jag inte längre naiv nog att påstå att jag gör eget material när jag egentligen klipper och klistrar.

En bra lärare är svår att beskriva och ingen lärare kan vara den bästa för varje elev. Alla kommer aldrig att älska en lärare, men om de flesta gör det kan det vara så att läraren i fråga är bra. Det skulle också kunna vara så att det är en lärare som ställer låga krav, men någonstans tror jag ändå att elever genomskådar det. En bra lärare ställer nämligen krav, men inser också när kraven blir för höga och skyller inte alla misslyckanden på eleverna. En bra lärare anpassar sina uppgifter, men inte genom att sänka kraven, utan genom att tydliggöra dem. Det betyder att en bra lärare mycket troligt behöver sätta några F.

Resultaten av Talis 2018 har presenterats och det som lyfts i media handlar mest om hur bra lärare trivs på sitt jobb och att statusen för yrkets upplevs ha ökat. Det senare har ökat från 5% till 11% och ligger fortfarande långt under OECD-snittet på 26% och våra grannländer. 18% av lärarna i Danmark upplever att deras status i samhället är hög, jämfört med 35% i Norge och 58% i Finland. Här tror jag att den kundskola som vi skapat i Sverige är en anledning. Varje elev är en påse pengar som kan försvinna om eleven byter skola. Det gör att kraven på lärare att t.ex. sätta (höga) betyg på elever som inte presterat är stora. Statistik från Skolverket som visar att vissa skolor systematiskt sätter högre betyg på elever än resultaten på Nationella prov visar är ett bevis på detta.

Rubrikerna i media handlar om att lärare trivs, men att de byter jobb ofta. Att i princip det enda sättet att få upp sin lön till en vettig nivå är att byta kommun spelar säkert in här.

Trivs vi då?

80% anser att fördelarna överväger nackdelarna i yrket, men svenska lärare arbetar mer än lärare i grannländerna. Här finns en av de signaler som tyder på att lärare accepterar alldeles för mycket för att de trots allt trivs med sitt jobb. Att jobba för mycket är inte bra och funkar inte i längden. Det är i avsnittet om lärares självtillit som siffrorna hittas och de handlar om att lärare anser sig ha möjlighet att hålla en god ordning i klassrummet och det tycker många, men färre än OECD. Ännu fler (93%) känner dock att de får eleverna att känna att de kan göra bra ifrån sig (över OECD), medan endast 63% anser att de lyckas motivera omotiverade elever (under OECD). Lärare känner också att deras arbete är tillfredsställande. Läraryrket är helt enkelt ett viktigt yrke och det tycker lärarna själva (även om statusen för yrket fortfarande är skrämmande lågt).

Svenska lärare lägger enligt undersökningen mer lektionstid på undervisning och mindre på att hålla ordning jämfört med OECD-snittet. Här har ålder och erfarenhet betydelse, vilket känns rätt naturligt. Jag är en bra mycket bättre lärare nu än när jag var ny för sisådär 20 år sedan och det skapar ett lugn som jag också tror skapar ordning. Mer erfarna lärare har också en högre självtillit än de mindre erfarna, vilket också känns helt naturligt. Erfarenhet ger självtillit.

Det går också att läsa att andelen mindre erfarna lärare i Sverige har ökat, vilket jag tolkar det som att de mer erfarna har lämnat yrket. Det gör jag utifrån Skolverkets statistik från 2015 som visar att 30.000 legitimerade lärare inte längre arbetar inom skolan. En annan undersökning visar också att varannan lärare funderat på att lämna yrket. Jag är en av dem, men det slutar ändå alltid med att jag stannar. Fördelarna är som sagt fler än nackdelarna.

25% av lärarna upplever att stöd till elever som behöver det inte finns, vilket är högre än i grannländerna och även snittet i OECD. Rektorerna anser också att det finns en brist på lärare som kan arbeta med elever som behöver särskilt stöd. För mig låter det som ett arbete som också andra än lärare måste få ansvar för. I en klass går det att göra massor av anpassningar för enskilda elever, men en speciallärare behöver ge det särskilda stödet och det är också det jag kan tänka mig att de 25%-en efterfrågar.

Så här står det i rapporten på s.54

Endast 77 procent av de svenska lärarna anser att elever som behöver extra stöd får det. Andelen är lägre än i de övriga nordiska länderna (med undantag för Danmark) och genomsnittet i OECD. Att undervisa elever i behov av särskilt stöd är också ett område där de svenska lärarna uppgett ett förhållandevis stort behov av kompetensutveckling.
[…]

I Skolverkets attitydundersökning från 2018 framkommer en liknande bild. Nio av tio lärare uppger enligt den undersökningen att de har kunskap och kompetens att upptäcka elever i behov av extra anpassningar eller särskilt stöd. Men endast mellan sex och sju av tio lärare anser att de har tillräcklig kunskap
och kompetens för att stödja elever i behov av extra anpassningar eller särskilt
stöd.

För mig är det glasklart att det är här andra yrkesgrupper än lärare behöver få ökad plats inom skolan. Då menar jag inte lärarassistenter, utan speciallärare. Jag kan också tänka mig att socialpedagoger kan vara bra för att stötta elever både på lektioner och utanför klassrummet. Att svenska lärare arbetar så mycket mer än andra, men ägnar mindre tid åt undervisning handlar dels om administration, men ännu mer om elevvård. Det borde räcka att läraren upptäcker elever i behov av anpassningar, gör det som kan göras i ett klassrum med många elever och sedan får hjälp av en speciallärare. Här behöver vi skilja på anpassningar och särskilt stöd. Särkilt stöd är något som speciallärare är utbildade att arbeta med. Allt kan inte lösas med anpassningar.

Det är delrapport 1 som har presenterats och sammanställts av Skolverket. I mars kommer den andra delrapporten som fokuserar på t.ex. lärares upplevda stress. Det är verkligen ett område som behöver lyftas mer, även om jag tycker att det går att även tolka vissa siffror i den nu publicerade delrapport som tecken på otillräcklighet som leder till stress. Vårt yrke är fantastiskt på många sätt, men i perioder är jag så stressad och utmattad att jag inte orkar något annat än att jobba. Det är inte hållbart och jag är långt ifrån ensam.

Jag håller däremot helt med om att jag har ett viktigt jobb som jag trivs med. Undervisning är hur roligt som helst och eleverna är i de flesta fall fantastiska. Jag har aldrig tråkigt på jobbet när det kommer till kärnuppdraget. Däremot är det frustrerande att jobbet aldrig tar slut. Det finns alltid mer att göra för att eleverna ska kunna nå målen. Det finns alltid sätt att förändra sin undervisning så att den blir bättre och passar fler elever.

De sista dagarna innan sommarledigheten gick vi bland annat igenom våra resultat på GR-enkäten, som är en årlig enkät som görs av eleverna i göteborgsregionen. Det är svårt att dra några jätteslutsatser, men något jag är glad över är att våra elever i hög grad upplever att undervisningen anpassas till deras förmåga och att de får en chans att utvecklas. Det är något jag och mina kärnämneskollegor på programmet har pratat mycket om i år och att planera en sådan undervisning är roligt, men också väldigt utmanande och inte minst tidskrävande. Då måste vi får tid till det och inte sitta med en massa mer eller mindre meningslös administration eller gå på möten som hade kunnat omvandlas till ett mail.

Just nu är ändå mitt enda skäl att byta jobb att göra något åt min lön. Den skulle kunna bli mycket bättre.

Först tänkte jag döpa det här inlägget till “gråskalor” för det är sådana jag saknar i skoldebatten idag, men jag bestämde mig istället för att fokusera på vikten av att lyfta blicken.

Jag tog examen som lärare i december 1998 och började arbeta “på riktigt” i januari 1999. Dessförinnan hade jag vikarierat en del och jag kände mig tämligen säker på att jag gjort ett gott yrkesval. När jag sökte jobb var det otroligt många sökande per tjänst och det var svårt att få jobb. Min ingångslön var 15.400 kronor.

De första åren var tuffa. Jag hade några korta vikariat och började sedan arbeta som högstadielärare på Hisingen. Elevgruppen var ganska blandad, men rätt tuff. Oftast kände jag dock att eleverna respekterade mig. Däremot stötte jag på en del curlande medelklassföräldrar som stöttade sina barn (påfallande ofta söner) vad de än tog sig för. Att plugga hade låg status i dessa grupper och det var något jag och mina kollegor kämpade mycket med.

När vi fick vårt första barn och flyttade från Göteborg började jag leta efter andra jobb. Inte för att jag inte trivdes, men för att avståndet var för långt. Jag ville också få upp min lön och enda sättet att göra det på är att byta arbetsgivare. Jag fick flera jobb, men hamnade till slut på Introduktionsprogrammen på ett stort kommunalt gymnasium utanför Göteborg. Där har jag blivit kvar i mer än tio år om än på ett nationellt program, då fördelarna utan tvekan överväger. En stor och stabil kommunal skola innebär trygghet även om skolan allt oftare fungerar som en budgetreglerare för kommuner.

När skolan diskuteras i media är det svartmålning eller pepp som gäller. Få debattörer har förmågan att lyfta blicken från sin egen vardag och se helheter. Även om jag arbetat som lärare i drygt 20 år och mött många olika elever, kollegor och chefer inbillar jag mig inte för en sekund att jag har en helhetsbild av svensk skola. Däremot har jag kunskap nog att veta vad som är bra och vad som är dåligt. Jag vet också att mitt yrke och min arbetsplats på många sätt är bra.

Trots detta vet jag också att arbetsbelastningen har ökat sedan jag började som lärare 1999. Undervisningstimmarna är fler, eleverna är fler och faktiskt är också de timmar som styrs av gemensamma aktiviteter på arbetsplatsen fler. Det betyder att den tid jag har för för- och efterarbete är mindre, vilket självklart påverkar min arbetssituation och kvaliteten på undervisningen. I förlängningen påverkar det också mitt mående och inte minst mina elevers kunskapsnivå. Jag vet också att min arbetssituation är förhållandevis bra. Ändå finns det stunder då jag inte orkar.

Det här måste vi prata om. Vi måste lyfta det faktum att lärare arbetar mer och förväntas arbeta mer. Vi måste tala om att det påverkar våra elevers resultat. Vi måste också tala om det faktum att kunskap inte är något objektivt. Att betyg inte alltid sätts efter kunskap och att kontrollen över detta inte finns.

Det handlar inte om att svartmåla skolan eller ens den egna arbetssituationen. Det handlar om att beskriva en verklighet som inte är hållbar. Jag har en ganska bra arbetssituation med kollegor jag trivs med, en chef som är lyhörd och elever som jag tycker om. Det betyder inte att jag inte ser de systemfel som finns inom den svenska skolan. Min verklighet är inte allas och att jag kritiserar systemet betyder inte att jag inte tycker om mitt yrke. Det gör mig inte heller till en sämre lärare.

Det är mycket snack om att satsa på skolan, men i realiteten finns det få satsningar som är mer än ord. Vårt system med friskolor och rätten till obegränsade vinstuttag läcker skattepengar och få politiker verkar våga sätta ner foten. Istället sväljer de glädjebetyg och floskler. Det är sorgligt.

Det är många som behöver lyfta blicken. Föräldrar behöver inse att deras barn är en del av en helhet. Lärare behöver förstå att yrket är komplext och att den egna skolan inte ger en helhetsbild. Politiker måste förstå att kvalitet är viktigare än obegränsade vinster i välfärden. Någonstans behövs en kvalitetskontroll som inte handlar om att Skolinspektionen ska arbeta hårdare, utan om att pengar ska tillföras där de behövs istället för att effektiviseras bort.

Vi har så mycket som borde diskuteras och som justeras i den svenska skolan. Det betyder inte att lärare är dåliga eller att elever är kassa eller ens att alla skolor behöver förändra sitt arbete. Istället handlar det om att vi behöver bli bättre på att se helheten och göra svensk skola mer likvärdig. Vår viktigaste uppgift är kanske ändå att göra skolan till en god arbetsplats för såväl lärare som elever. Elever finns alltid, men lärare är det brist på. Vår kritik borde därför tas på allvar.

Vi står inför en kris som ingen riktigt vill låtsas om. Det saknas behöriga lärare och även om många gör sitt bästa för att dölja bristen genom att anställa obehöriga och kalla dem lärare, eller genomföra effektiviseringar som innebär att de lärare som finns ska jobba mer, är det hög tid att faktiskt göra något åt saken på riktigt.

Bland de vänner jag har som är utbildade lärare är det få som tjugo år senare fortfarande arbetar i yrket. Vissa finns visserligen kvar i skolans värld, men i andra yrken. Några har varit borta några år och kommit tillbaka, men väldigt många har för länge sedan lämnat för gott. Om vi ska få bukt med lärarkrisen måste vi locka tillbaka behöriga lärare, men framför allt behålla dem som fortfarande hänger sig kvar.

Lönen står ofta i fokus och jag tror verkligen att en hög lön är viktig för att locka tillbaka lärare. Det finns dock några problem med lönesättningen som den ser ut idag. Vissa statliga påslag ges bara till några få. Det gäller till exempel lärarlönelyftet och i ännu högre grad förstelärarpåslaget. Den generella löneökning som lärare fått är ojämnt fördelad och systemet med individuella löner behöver ses över. Som det ser ut nu är lönekriterierna otydliga och risken för godtycklig lönesättning är stor. Ännu värre är det dock att de som stannar inte premieras, utan det krävs i princip alltid att lärare byter kommun för att få upp sin lön. Dessutom leder höjda lärarlöner till att kommuners budgetar blir ansträngda med neddragningar till följd. Lärare får kanske något högre lön, men samtidigt en försämrad arbetssituation. Ingen bra strategi om man vill behålla lärare i yrket.

Lönen måste förbättras för alla lärare. Och detta utan att arbetssituationen blir sämre. Istället behöver den bli bättre. Vi kan inte bygga ett utbildningssystem på några eldsjälar som arbetar tills de inte orkar mer. Lärare behöver en rimlig arbetssituation.

Arbetssituationen behöver förbättras. Det gäller dels den fysiska arbetsmiljön, som i många fall är bristfällig. Inte sällan har lärare sin arbetsplats i ett rum som de delar med många andra och med ett yrke som innebär många sociala kontakter är ett lugnt ställe för återhämtning nödvändigt. Det här kan självklart lösas med bättre lokaler, men också genom att faktiskt släppa på krav på närvaro på arbetsplatsen mer än de timmar då läraren har undervisning. Den psykiska arbetsmiljön kan t.ex. förbättras med mindre klasser och mindre undervisningstid.

Undervisningstiden behöver ses över. Sedan jag började som lärare för drygt 20 år sedan har den ökat rejält. Inte bara i ren lektionstid, utan också med annan elevtid som mentorstid, studietid och läxhjälp. Mer tid med elever betyder mindre tid för annat. Annat betyder ofta för- och efterarbete, vilket betyder att mer elevtid ger sämre kvalitet på undervisningen. Finland har ett system för undervisningstid som på pappret ser genomtänkt ut. Det bygger på lektioner som är 45 minuter långa och är olika många beroende på ämne. Eftersom jag är gymnasielärare är det den arbetstiden jag jämför med och konstaterar att en modersmålslärare (vilket torde likställas med svensklärare) undervisar 16 lektioner á 45 minuter dvs 720 minuter och 12 klocktimmar. Jag kombinerar svenskan med historia som istället har en undervisningstid på 21 lektioner, 945 minuter eller 15 h 45 min. Mitt tredjeämne engelska har istället 19 lektioner, 855 minuter eller knappt 14,5 h. Jag säger inte att systemet är perfekt, men det är tydligt och undervisningstiden är mindre än den vi har. Finska lärare har också 188 årsarbetsdagar mot våra 194.

Begränsa antalet elever per lärare. Det kan betyda mindre klasser, men framför allt färre klasser/kurser i lärares tjänst. Det är självklart enklare att anpassa om en lärare är behörig i flera ämnen, men som målsättning är det en nödvändighet. Varje elev är en relation och relationer måste få ta tid. Varje ämne/klass/kurs genererar förberedelsetid och antalet elever har betydelse för hur komplex lärarens planering måste vara, men kanske framför allt efterarbete. Att rätta prov och bedöma inlämningsuppgifter från 20 elever är självklart ett mindre arbete än att göra det om klassen består av 32 elever. I vissa fall är gymnasieklasser större än så. Märk väl, jag menar inte att små klasser automatiskt genererar mindre arbete än stora för så är det självklart inte, men just gällande betyg och bedömning har elevantalet stor betydelse.

Att klasstorlek inte skulle spela någon roll är ett korttänkt argument. Det är sant att undervisningens kvalitet inte automatiskt blir bättre för att en klass är mindre, utan det krävs självklart en skicklig lärare i katedern och skickliga blir de lärare som får tid att ägna sig åt att förfina sin undervisning. Om läraren undervisar 35 eller 25 elever kan tyckas vara ointressant, men det argumentet håller bara om undervisningen vore som på universitetet med föreläsningar och självstudier. På grundskolan och gymnasiet betyder större klasser mer ljud, fler som behöver och kanske inte får hjälp och i förlängningen sämre resultat. Eftersom F är ett betyg som betyder underkänt är det jobb en lärare behöver lägga ner för att en elev ska klara minst E inte sällan omfattande. I stora, heterogena grupper är risken större att eleverna inte får den hjälp och det stöd de behöver.

Ge lärare mer frihet. När fler och fler jobbar på distans binds lärare istället hårdare till sin arbetsplats. Det går inflation i möten och många av dem hade lätt kunnat ersättas av ett mail. Jag samarbetar gärna med kollegor och hade önskat tid till det. Varför inte avsätta tid varje vecka för frivilliga möten, men minska på tiden som läggs på obligatoriska sådana?! Jag önskar mig också “komma-ikapp-dagar” som kan ägnas just åt att hämta andan och ägna sig åt det som inte hunnits med. De skulle göra mycket mer nytta för lärarkåren än studiedagar som inte sällan tar mer än de ger. Nu inser jag att vissa kanske ser detta som en extra semesterdag, men låt det vara så då. En dag utan måsten kanske är precis vad den personen behöver och återhämtningen kan mycket väl göra hen till en bättre lärare.

Anställ fler yrkesgrupper i skolan. Och nej, jag menar inte hittepå-yrken som lärarassistenter, även om bra administratörer är guld värda. Jag menar istället t.ex. kuratorer, socialpedagoger, skolsköterskor, fritidspedagoger, studievägledare och elevassistenter. Vissa skolor har heltidsmentorer och jag har tidigare varit skeptisk till det med argumentet att relationen mellan lärare och elever är viktig. Nu har jag insett att argumentet inte riktigt håller. Jag vidhåller fortfarande att en god relation är superviktig, men varför ska jag ha den bara med den bråkdel av de elever jag träffar? Om jag istället sluppit alla extra möten och uppgifter som mentorsskapet innehåller, hade jag haft tid att möta fler elever. Kanske till och med sätta mig en stund och bara prata, vilket jag gärna gjort om mitt schema innehållit mer luft och mindre stress. Det behöver inte vara en lärare som är mentor. Kanske är det till och med så att andra yrkesgrupper hade gjort det bättre.

Det borde också vara självklart med vaktmästare, städpersonal, administratörer och andra som underlättar vardagen för alla som arbetar i skolan. Lärare ska inte snickra, flytta möbler, städa eller liknande på arbetstid. Det om något är slöseri med pengar och resurser. Lärare ska inte heller fungera som vakter på raster eller i matsalen. De ska vara lärare.

Men blir inte det här väldigt dyrt? Jo, det blir det om man bara ser på kostnaderna i en kommun under ett budgetår. Det är dock ännu dyrare på lång sikt att driva en skola med obehörig personal där eleverna riskerar att få undermålig undervisning och därmed lära sig mindre. Det är också riktigt dyrt att utbilda lärare som stannar några år i yrket och sedan i bästa fall byter yrke och i sämsta fall blir sjukskrivna för utmattning. Det är kortsiktigheten och kommunernas begränsade budgetar som gör att jag anser att staten behöver ta ett större ansvar för skolan. Gärna också begränsa friskolors rättigheter att ta ut vinst, så att skattepengar inte försvinner ur systemet. Det är hög tid för mindre snack och väldigt mycket mer verkstad och med verkstad menar jag inte fler nationella prov, en utbyggd skolinspektion och förbud mot mobiltelefoner.

Photo by Dan Dimmock on Unsplash

Egentligen är De effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson, som tillsammans står bakom Tankesmedjan Balans, en nätt liten bok på 142 sidor, men eftersom den väcker många tankar har jag bestämt mig för att den är värld en bloggserie.

Bokens undertitel är “En bok om varför välfärdens medarbetare går sönder” och det är definitivt något vi borde tala massor om. Jag vet inte hur många kollegor jag har eller har haft som gått sönder av läraryrket. Det finns ingen balans mellan krav och resurser och jobbet tar aldrig slut. Lösningen blir att bita ihop och köra på tills man brakar in i väggen, eller att gå ner i tjänst för att orka. Inget av detta är egentligen en lösning, utan snarare ett bevis på de orimliga krav som ställs på lärare idag.

I De effektiva handlar det inte bara om lärare, utan även anställda i andra välfärdsyrken som precis som lärare arbetar med människor och därför ser dem som drabbas personligen av de besparingar som görs. Efter att ha följt författarna på Twitter har jag grunderna klart för mig. Ändå blir jag vansinnigt upprörd över det trixande med siffror som görs av politiker utan närmare eftertanke. Målet är en budget i balans kombinerat med pengar som kan fungera som satsningar. Lösningen är effektiviseringskrav.

“Effektiviseringskrav, vad är det” frågade jag och fick till svar att det är en viss procent som politiken varje år minskar nämndernas budget med. Först räknas budgeten upp för ökade kostnader som löneökningar och inflation, sedan drar man bort en del av ökningen och kallar det för effektiviseringskrav. Politiker lägger effektiviseringskrav så att vård, skola och omsorg ges incitament att hela tiden bli bättre och billigare. Inga konstigheter, enligt kommunekonomen. Det är så man gör.

De effektiva, s.11

I budgeten tas alltså inte hänsyn till inflation och löneökningar, vilket betyder att budgeten krymps. Anledningen till detta är att verksamheten ska ges “incitament att hela tiden bli bättre och billigare”. Visst låter bättre och billigare som en perfekt lösning?! Att dessutom med hjälp av dessa effektiviseringskrav få pengar över att kalla satsningar är helt perfekt. Ge verksamheten mindre pengar att röra sig med och tillför en liten summa och framstå som otroligt generös. Resonemanget är inget annat än cyniskt och bygger dessutom på att människor som jobbar inom välfärden är lata och behöver incitament i fort av besparingar för att göra ett bättre jobb. Som om människor vore maskiner som med nya delar kan uppgraderas och leverera bättre varor snabbt. Att arbeta effektivare betyder istället att inte ta in vikarier eller att i skolan ta in fler elever i varje klass. Mer arbete för de som jobbar alltså

Den frågan jag ställer mig är självklart “Hur kan det få vara så här?” Hur kan ekonomer få leka med budgetar på det här sättet? Hur kan politiker köpa resonemanget? Hur kan det komma sig att så få protesterar? Troligen för att det är viktigare med en budget i balans och en möjlighet att vinna nästa val än något annat. Det verkar vara få som på allvar sätter de ökade sjukskrivningarna i samband med effektiviseringar. Kanske är det också därför så många politiker blir upprörda över granskningar som t.ex. Lärarförbundets Bästa skolkommun? Jag inser att det finns problem med sådana granskningar, men det är tre kriterier jag brukar kika lite extra på och det är Utbildade lärare, Friska lärare och Betygsresultat i åk 9 i förhållande till förutsättningarna, Likvärdighetsindex. Även Lärartäthet är intressant. Få lärare och dessutom få behöriga lärare ger en högre arbetsbelastning och då ökar sjukskrivningarna. I kommuner där resultaten trots allt är höga går det troligen lättare att spara utan att invånarna klagar speciellt mycket, men sanningen är att eleverna i kommunen mycket troligt inte når de resultat de skulle kunna göra om resurser fanns. Många når kanske betyg i alla ämnen i år 9, men hur många får på riktigt chansen att nå de högsta betygen?

En annan anledning till att det faktiskt går att spara en hel del på skolan utan att någon protesterar nämnvärt är det som i boken benämns samvetsstress.

Samvetsstress brukar användas för att beskriva den stress som medarbetare i kontaktyrken känner över att jobba med krav som överstiger tillgängliga resurser och där den som drabbas av att medarbetarna inte hinner med alla sina uppgifter är i en utsatt situation.

Det tär på en anställd att hela tiden känna sig otillräcklig och kortsiktigt kan resultatet bli att hen försöker göra mer på samma tid, medan det långsiktigt leder till att den anställde bryts ned. Glappet mellan krav och resurser är något som framhålls som extra farligt, då stressen förstärks av det dåliga samvete den anställde känner då hen inte hinner göra sitt jobb på ett bra sätt och dessutom behöver se dem som drabbas med egna ögon. Jag vet inte hur många gånger jag själv tänkt, eller hört mina kollegor säga att de måste hinna med mer och jobba på lite extra för “annars går det ut över eleverna”. Majoriteten av de som arbetar i välfärdsyrken vill nämligen göra ett bra jobb oavsett vad det kostar i kraft.

I beskrivningen av Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg (s.21 ff.) framhåller cheferna (i detta fall den biträdande sjukhuschefen) att effektiviseringarna som bland annat innebär att färre personer ska göra en märk väl inte lika bra jobb som tidigare, utan ett bättre jobb, inte kommer att drabba patienterna. Hur kan man på allvar tro att nedskärningar på personal inte ska få några negativa konsekvenser för patienterna? Den blinda tron på att allt handlar om att organisera om verksamheten och på så sätt nå ett bättre resultat trots mindre resurser är verkligen helt befängt. Som de så riktigt påpekas i De effektiva är det de styrande som borde drabbas av samvetsstress och inte de anställa.

Men är det inte så att Tankesmedjan Balans har ett behov av att smutskasta politiker och chefer som styr vår välfärd och därför letar upp extra hemska exempel för att svartmåla hela välfärdssektorn. Du behöver inte läsa många sidor av De effektiva för att inse att så tyvärr inte är fallet.

Jag läser vidare och återkommer med fler inlägg. Ska bara smälta det lästa och tänka några varv till.

Det lät kanske i mitt inlägg om lärarnas arbetssituation som att jag inte vill jobba, utan bara glassa runt lite planlöst. Vad ska lärare annars göra om undervisningstiden minskar?

Svaret är massor.

Med luft i schemat finns tid att verkligen göra ett bra jobb och om vi kan enas om att det viktigaste i lärares jobb är att skapa god undervisning och dessutom se till att eleverna når de kunskaper de behöver. Jag hinner också följa upp och lägga lite extra tid på de elever som av någon anledning har svårt att nå målen, men också på de som vill och kan nå de högsta betygen. Som det är nu är fokus inte sällan på de som riskerar att få F. Tänk vilka kunskapsresultat vi hade fått om alla elever fått sitt.

Med luft i schemat hinner kollegor mötas. Även om jag och mina programkollegor sitter i samma arbetsrum hinner vi sällan prata. Vi springer fram och tillbaka och har vi tur får vi till en gemensam kaffe eller lunch. Det händer dock sällan. Gemenskap på arbetsplatsen, med gemensamma raster och tid för samtal är viktigt för trivseln.

Med luft i schemat hinner jag som lärare sätta mig lite extra vid en elev i korridoren. Jag hinner fråga hur det är och kanske till och med hjälpa till med något skolrelaterat. Eller så kanske jag hinner prata om något helt annat. Förr hade jag ofta “korridorskompisar”, som ofta var elever som fått lämna klassrummet för att de stört, eller valt att gå därifrån eller kanske inte ens gå dit. Sådana elever behöver trygga vuxna. Med luft i schemat kan det vara en lärare, som i förlängningen skapar en relation som ger positiva resultat på undervisningssituationen.

Med luft i schemat hinner jag och mina kollegor tänka och då finns det en större chans att goda idéer kläcks. Vi kanske till och med hinner med att samplanera kurser om vi vill det, eller så sitter vi själva och läser den där boken som ger oss större kunskap inom vårt ämne. Jag hade till exempel gärna haft tid att läsa fler klassiker och noveller av olika, som är något jag kan använda i undervisningen, eller varför inte någon bok om en historisk person eller epok som jag vet för lite om. Sådan läsning borde få ske på arbetstid.

Med luft i schemat minskar stressen och därmed kostnaden för sjukskrivningar. Det går inte att pressa en yrkeskår hur mycket som helst och tro att det inte påverkar dem och eleverna de möter. Vill vi behålla de ambitiösa lärarna är det av yttersta vikt att vi ger dem en arbetssituation där de tillåts göra ett bra jobb utan att gå under. De som av någon anledningen inte gör ett bra jobb blir inte heller sämre av ett bättre arbetssituation. Tanken att lärare måste styras hårt så att ingen ska smita från sina arbetsuppgifter är befängd.

Med luft i schemat får vi helt enkelt bättre kvalitet på undervisningen, färre sjukskrivningar och förhoppningsvis fler som väljer att bli lärare. Riktigt bra blir det dock först då även rektorer får in lite luft i vardagen och dessutom en budget som gör att de faktiskt kan följa skollagen och inte behöver riskera att köra slut på sin personal.

Luft alltså. Det är en bra grej.

Bild av Steve Cliff från Pixabay

Jag älskar min dator. Mitt jobb har förenklats otroligt mycket sedan jag fick en egen dator på jobbet. I början av min karriär stod några få datorer i lärarnas arbetsrum och att få tillgång till dem var inte alltid lätt. Istället var det papper som gällde och papper är inte min grej. Jag är helt enkelt för slarvig.

GAFE är något av det bästa som hänt den här slarviga läraren. Jag kan få en överblick över mina dokument, enkelt dela dem med mina elever och dessutom få in elevernas arbeten digitalt. Inte heller behöver jag springa iväg och kopiera extra papper till de elever som glömt, då allt finns på datorn som de sällan glömmer. Det passar mig perfekt.

De som känner mig som lärare skulle säkert säga att den där Linda, hon har koll på digitalisering och datorer och ja, det har jag. Däremot är jag helt egoistisk i den digitalisering av undervisningen som definitivt finns. Jag gör det för att yrkeslivet blir enklare. Jag har alla dokument på ett ställe, inlämningar från eleverna hamnar där de ska och det är lätt att dela material och information. Vissa saker vill jag däremot inte digitalisera. Faktiskt ganska mycket.

Jag har t.ex. svårt för att ersätta läroböcker med att eleverna fritt söker material på internet. En digital lärobok hade kanske passat lika bra, för min poäng är att jag vill att eleverna ska ha tillgång till samma texter och att dessa texter används i undervisningen. Egentligen handlar det inte främst om formatet, utan just om undervisningen. Inte sällan får lärare som frågar efter bra läromedel i olika lärargrupper på Facebook tips på olika sajter som eleverna kan arbeta med istället. Det är säkert inget fel på många av dessa sajter, men de uppmuntrar inte sällan till eget arbete och även om sådant är en del av min undervisning har jag alltid varit en lärare som vidhåller att gemensamt, lärarlett arbete ger mycket mer.

Den kritik mot digitalisering som finns bland lärare tror jag handlar mycket om detta. Att de som lyfter fram digitalisering inte bara gör just det, utan samtidigt talar om vikten av att låta elever söka sin egen kunskap och arbeta mer fritt. Kritiken handlar då inte primärt om digitaliseringen, även om det handlar om det också, utan om synen på kunskap och undervisning. Digitala resurser kan vara en tillgång med kan och ska inte ersätta lärare.

Något annat som t.ex. Tankesmedjan Balans lyfter är tron att digitalisering ska fungera som en effektivisering av undervisningen, det vill säga att färre lärare ska kunna göra samma jobb när datorerna tar över en del av det. Det är det med rätta många lärare som reagerar på och inte heller här handlar det endast om digitalisering, men mycket om följderna av densamma.

Jag är som sagt en digital lärare på många sätt och mina elever använder sina datorer varje lektion. Däremot märker jag att vissa saker görs bäst analogt och då väljer jag det. Datorn har underlättat mitt arbete otroligt mycket och när det gäller just skrivundervisning har det också underlättat för mina elever. Att bearbeta text är t.ex. väldigt mycket enklare med hjälp av dator. Att planera det som ska skrivas görs dock oftast bäst på papper.

Det som skrämmer mig är när digitalisering ses som en frälsning som ska lösa alla skolans problem. En åsikt som inte sällan förs fram av politiker och en och annan skolledare. Visst finns det lärare i den kören också, men jag skulle säga att majoriteten är just politiker och andra som inte befinner sig i skolan. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Den som tror sig ha sådana har helt enkelt inte koll.

Det som också kan irritera mig är totalt motstånd mot att inrätta sig i kollektivet och t.ex. inte använda lärplattformer eller andra digitala verktyg som de flesta på en skola använder. Här måste chefer faktiskt våga sätta ner foten. Jag hade en gång en chef som varit militär och budskapet från honom var glasklart. Har vi fått ett uppdrag från högre ort (ofta skolledning) så kan vi protestera, men är det bestämt så genomför vi och utvärderar därefter. Ta Google Classroom som exempel. Mina elever och mina egna ungar blir totalsnurriga när de flesta lärare använder det i undervisningen, medan andra inte gör det och istället delar material på andra sätt. Som förälder blir jag irriterad över att informationen är svår att hitta och som mentor får jag möta lika irriterade föräldrar som har svårt att få en överblick över vad deras barn ska göra i skolan.

Vi kommer aldrig att kunna få lärare att göra exakt likadant och det ska vi inte heller kräva, men någon slags minsta gemensamma nämnare måste vi väl ändå kunna enas om på en skola? Just det här exemplet handlar om digitalisering, men det skulle kunna handla om annat. Vissa saker måste en skolledning få kräva, men personalen måste då å andra sidan veta att kraven är genomtänkta. Det finns inget tröttsammare än nya direktiv varje läsår när något nytt och fantastiskt gjort intåg på marknaden. I vissa fall måste vi självklart ha rätt att protestera högljutt, men ibland kanske vi istället ska bryta ihop, komma igen och faktiskt pröva det som föreslagits. Allt nytt är inte bra, men allt gammalt är det inte heller. Den som digitaliserar mest är inte per automatik bäst eller ens mest framåtsträvande. Däremot måste det finnas en lägstanivå som t.ex. innefattar digitala hjälpmedel där de krävs, t.ex. är det ett krav att NP:s uppsatsdelar ska skrivas digitalt och anonymt.

Själv skulle jag aldrig söka jobb på en skola som på ett näst intill religiöst sätt ser digitalisering som svaret på alla frågor och lösningen på alla problem. Det valet har vi alla och det är väl en av få fördelar med det rådande skolsystemet.

Photo by John Schnobrich on Unsplash

Det kan verka efter mina senaste inlägg som att jag tycker att jag är världens mest fantastiska människa och lärare. Att jag hittat den perfekta balansen och alltid gör rätt. Så är det självklart inte.

Däremot har jag jobbat ett tag som lärare nu och gjort en hel del misstag. Oftast gör jag inte om dem. Vissa gör jag om varje termin, som t.ex. att jag lyckas få in inlämningar i alla kurser samtidigt. Dumt, men jag lär mig tydligen aldrig. Jag lär mig inte heller att min nördighet inte alltid delas av eleverna och något jag tycker är en fantastisk idé kan falla platt, medan något oväntat kan nå många fler.

Jag drabbas också ständigt av den samvetsstress som beskrivs i De effektiva, boken av Åsa Plesner och Marcus Larsson (aka Tankesmedjan Balans) som jag läser (och bloggar om) just nu. För att inte tala om alla gånger jag tappar humöret och sliter mitt hår över att allt jobb jag lägger ner inte verkar ha någon som helst effekt.

Är jag pepp eller depp? I den polariserade värld som #skoltwitter är (ja, jag vet att det är en väldigt liten och ankdammsliknande värld) tillhör jag nog ändå #bittertwitter mer än #pepptwitter. Jag vill verkligen vara lärare, något jag skriver om mycket och ofta (som här) men ibland är det lätt att tappa hoppet när allt bara ska göras snabbare och billigare. Det går att kritisera ett destruktivt system, utan att för den delen hata sitt yrke. Det går också att kritisera systemet utan att för den delen göra det till en personlig kritik mot enskilda individer. Det är väl där Twitter har sina största brister, att de korta inläggen ofta uppfattas som mer otrevliga än de är.

Mest är jag nog pragmatisk. Jag kan protestera mycket över orimligheter, men skulle aldrig låta min närmaste chef stå till svars för sådant som andra bestämt. Det som kan påverkas och som jag tycker är fel protesterar jag emot. I år var det en i mitt tycke orimlig tjänstefördelning, men den justerades efter diskussion. Jag har inga problem med att ta upp saker med min chef som jag tycker behöver justeras. Ett samtal brukar lösa det mesta och jag lyfter hellre saker än att gå omkring och känna mig missnöjd. Det tar för mycket energi.

På jobbet försöker jag ändå vara mer pepp än bitter, då gnäll inte leder någonstans. Är jag sur på något tala jag om det, men jag har svårt för skitsnack i smyg. Raka rör är min grej och nej, det är inte alltid supersmart och visst har mitt humör ibland satt mig i ganska jobbiga situationer, men jag har trots allt inga problem med att tala om vad jag tycker. Däremot försöker jag hela tiden att bli bättre på att välja mina strider. Vissa saker tuggar jag i mig och jag avfärdar sällan någonting utan att pröva.

Jag bloggar inte för att jag tror att jag har alla lösningar. Jag testar däremot att sätta ord på dem. Det ger mig någonting och även om läsare är kul är det på många sätt sekundärt om någon läser. Egentligen hade jag lagt ner den här skolbloggen, men jag fick energi igen att sätta ord på mina tankar kanske främst för att Twitter inte riktigt räcker till. Bloggen blir ett sätt att skriva om det som fungerar och det som absolut inte gör det. Jag behöver få perspektiv på min vardag och förhoppningsvis kan någon annan få det av att läsa. Eller inte, det går faktiskt lika bra.

Photo by Agnieszka Boeske on Unsplash

Igår fick jag för första gången min nyskrivna guide som jag gjort för Vilja förlag, ett förlag som specialiserat sig på lättläst litteratur och som de senaste åren också gett ut bearbetade klassiker. Flera av dem har jag läst och gjort arbetsmaterial till. Det som står klart är att bearbetade böcker håller högre klass än de gjorde förr. Visst är det så att allt från originalboken inte finns kvar, men det är egentligen ganska bra. Istället för att skriva lite om allt är de nyare bearbetningarna mer likt en filmatisering där de viktigaste karaktärerna och de viktigaste händelserna finns med. Mycket har dock skalats bort.

Guide till bearbetade klassiker är den fjärde guiden i serien. Det är en guide i litet format, men med tydliga uppgifter och förslag till planeringar. Mycket utgår ifrån att eleverna läser gemensamt, men det finns också förslag på hur undervisningen kan se ut om eleverna läser olika böcker.

Exempel på bra bearbetningar utgivna av Vilja förlag är Kallocain av Karin Boye, Mrs Dalloway av Virginia Woolf och Pennskaftet av Elin Wägner. Det är tre böcker jag läst i original och har i hyfsat färskt minne, vilket gör att jag lättare kan jämföra med bearbetningen.

Boken  De effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson, som tillsammans står bakom Tankesmedjan Balans. Under min läsning av denna skildring av smygbesparingar i välfärden kommer jag att göra uppehåll för att reflektera kring det jag läst. Första inlägget hittar du här.

Tankesmedjan Balans har gått igenom kommunernas budgetar för 2018 och drar slutsatsen att budgeterna i 260 kommuner medför risk för sparkrav i välfärdens verksamheter. I 125 kommuner tillämpas någon form av generell besparing. Läs mer om det här.

Det luriga är att besparingar är att de kallas något annat som effektivisering, omprövningskrav eller förändringsfaktor. Eftersom budgetår och skolår inte är desamma, betyder det för skolan del att besparingar ska ge mitt i läsåret. Ett annat sätt att spara är att inte kompensera verksamheten för ökade kostnader. Om verksamheten dessutom dras med ett tidigare underskott ska detta också “hämtas hem”. Av de 47 kommuner som inte sparade med hjälp av effektivisering eller otillräcklig kompensation hade 17 gamla underskott som påverkade budgeten negativt.

Exempel på vanliga besparingar är vikariestopp, tjänster som inte tillsätts, inköpsstopp och minskning av stödpersonal. Det krävs inte många lilltår, eller rövar för den delen, för att räkna ut att dessa besparingar leder till att arbetsmiljön för lärarna blir sämre. Detta oavsett vad besparingarna kallas. Balansen mellan krav och resurser finns inte, vilket självklart påverkar skolpersonalens arbetssituation och i förlängningen hälsa.

Idag publicerade Lärarnas Riksförbund en undersökning av gymnasielärares arbetssituation och hur den påverkar deras mående. Det är ingen munter läsning. Lärare toppar listor över antal sjukskrivna på grund av stress, men ändå verkar ingen vara intresserad av att förbättra situationen. Enligt undersökningen har sex av tio gymnasielärare funderat på att byta yrke. I en tid av lärarbrist är det extra oroande. Istället behöver förutsättningarna för lärare bli bättre. Något jag skrivit om här.

Slutsatsen som Plesner och Larsson drar är att effektiviseringskrav i kommunbudgetar är regel snarare än undantag. Det handlar alltså inte om att några få kommuner använder sig att effektivisering som styrningsmetod, utan det gäller i de flesta kommuner. Att smygspara verkar vara grejen, vilket är upprörande med tanke på hur korttänkt denna strategi är.

En annan slutsats är att effektiviseringskrav riskerar medarbetares hälsa. Plesner och Larsson påpekar att det säkert kan finnas någon (enstaka) chef som hittar sätt att arbeta mer effektivt utan att det går ut över arbetsmiljön, men jag håller helt med dem om att det är en utopisk tanke. Dessutom bygger den på idén att de anställda i välfärden ägnar en massa tid åt att pilla sig i naveln, när sanningen är att många knappt hinner äta lunch eller gå på toaletten.

Jag har efter att ha läst ungefär en tredjedel av De effektiva är jag så arg att jag kokar. HUR kan det vara möjligt att dessa smygbesparingar kan få lov att göras år efter år? Skamligt är vad det är.

Igår var det upprop och mitt tjugoförsta läsår inleddes. Helt galet att jag jobbat så länge. Fortfarande är det roligt att få träffa nya elever och kanske ännu roligare att återse de gamla. Innan terminen kommit igång ordentligt finns dock alltid en underliggande panik över allt som jag hade hoppats hinna innan eleverna kom, som jag (självklart) inte hann med.

Idag har jag främst hängt med våra nya ettor och lärt känna dem lite. Jag har också lärt mig allas namn, eller jag kunde dem i alla fall precis innan de gick hem idag och förhoppningsvis sitter de kvar imorgon.

Imorgon är det tvåor och treor som får min tid. Vi ska bland annat läsa en debattartikel av gymnasieläraren Paul Meyer med titeln Elever är beroende – kan inte hantera sina datorer, som publicerades i SvD 16/8. I år blir det mobiler i skåp, inte i fickor eller väskor och definitivt inte framme. Vi får se hur det landar.

På måndag är det en helt vanlig dag. Jag gillar vanliga dagar. Allt blir så mycket lättare om jag bara får följa mitt schema.

Hur har din skolstart varit?

Photo by John Schnobrich on Unsplash