Pauline Gibbons ska tala om stöttning och börjar med att visa hur vi gör det naturligt i vardagen hela tiden. Hon ger exempel på hur barn lär sig cykla och simma. Hög utmaning funkar med stöttning, men troligen inte utan.  Det gäller självklart även i skolan. Enkelt kan stöttning sammanfattas så här:

I do

We do

You do

Stöttning är en process, ett synsätt som ska genomsyra undervisningen. En tillfällig hjälp som ges tills eleven klarar sig själv, sedan stöttas kanske något annat. Eleverna lär sig inte vad de ska göra, utan hur de ska göra det. Huret är viktigt. Viktigt är också att veta när vi ska lämna över till eleverna, när de är redo. Just den aspekten av stöttning har inte undersökt lika mycket som de andra delarna i processen. En vuxen som lär ett barn att cykla springer inte bredvid hela tiden, utan slutar med det då barnet klarar sig själv.

Att uppgifter blir ”riktiga” och har en riktig publik är viktigt. Gibbons berättar om en informationsfolder som elever gjorde och som fortfarande används av andra. Alla uppgifter kan inte vara utmanande, men det mesta. Att hela tiden arbeta med sådan som utmanar lite är inte utvecklande.

Gibbons använder begreppen high challange, low challenge, high support, low support i den klassiska figuren med fyra rutor. Att ge för mycket stöd är inte bra. Vi måste lämna över till eleverna. Att inte stötta dem alls gör dock att de kan ge upp. Idealet är att behandla eleverna som de människor de kan bli, inte de de är just nu. Vi kan inte behandla dem som elever som håller på att lära sig ett språk och ursäkta eller ännu värre ge dem färre utmaningar. Vi ska utmana dem för att de ska bli något annat.

Att undervisa elever som kommer med ett skolspråk är enklare oavsett om de kan undervisningsspråket eller inte. Skillnaden mellan elever med och utan skolspråk är större än den mellan de som är andraspråksinlärare och förstaspråkselever. Det blir i alla fall tydligt på IM med skolovana elever, som förvisso kan svenska, men inte det svensak skolspråket.

Ett intellektuellt utmanande innehåll kräver planerad stöttning,. Det Gibbons kallar planned scaffolding.

Det här ska göras innan läraren kommer in i klassrummet. Att i förväg planera den stöttning som eleverna troligen kommer att behöva. Där känner jag att jag ofta gör ett bra jobb. Möjligen behöver jag bli mer explicit i mitt arbetssätt när jag väl når klassrummet. Det går att koppla till tidigare föreläsningar idag och tanken att läraren alltid måste veta vad som ska läras ut och varför. Att visualisera med hjälp av bilder kan vara ett sätt att stötta. Gibbons ger ett exempel på en kostpyramid (foodpyramid)med typisk australiensisk mat, som visas i kontrast till vad barn i andra länder äter.

Gibbons uppmanar lärare att göra en språkplanering till varje arbetsområde. De ord som eleverna behöver lära sig. Dessutom ska planeringen innehålla ett hur, dvs hur eleverna ska göra dessa ord till dessa. Det ska inte bara vara begrepp, utan också t.ex. passande sambandsord och ord för att jämföra och kontrastera. Det här har jag jobbat mycket med i mina estetklasser, för att tydliggöra ett vetenskapligt språk och vilka bindeord som behövs för att texten ska bli korrekt.

Gibbons talar också om att utveckla det muntliga språket från prat till literacitet (from talk tom literacy). Målet ska vara att sätta ord på det som i de enklaste fall kallas ”this” eller ”that”. Det kan ändå vara ett lärande språk påpekar Gibbons och hänvisar till gårdagens föreläsningar om translanguaging. Eleverna måste dock få hjälp att utveckla sitt språk till ett litterärt muntligt språk, för att sedan stegvis utveckla ett vetenskapligt skriftspråk. Precis som Olvegård påpekade i sin föreläsning, är det ibland svårt för andraspråkselever att läsa texter med vetenskapligt språk, då det är uppbyggt på ett helt annat sätt än det språk som används då vi pratar. Om vi uppmanar eleverna att förklara för andra skapar vi en kontext där ett mer komplext språk krävs. Detta är bättre än att bara säga till eleverna att svara med en fullständig mening. Behöver du säga det är det någit fel, menar Gibbons. Lärarna i exemplen uppmanar eleverna att förklara flera gånger, för att hitta orden med hjälp av frågor.

Risken är att läraren talar för mycket och dessutom ställer alla frågor. Då blir det lilla eleverna får säga inte betydelsebärande. Det gäller att inte stötta för tidigt, utan låta eleverna få pröva sig fram och hinna pröva tankarna och smaka på orden. Att sedan låta eleverna skriva ner vad de lärt sig ger troligen en mycket bättre text. Exemplet hon ger handlar om att lärare måste hjälpa eleverna att själva få säga allt som är betydelsebärande. Vi måste läman över mer till elever och inte svara för dem. Vi ska pusha dem att använda ett mer skriftspråkligt talspråk, för att få fatt på det akademiska språket.

Trots att Gibbons ger naturvetenskapliga exempel känner jag igen mina elever i Svenska 3. Jag brottas med att de ska använda ett adekvat ämnesspråk, men märker att de undviker det svåra. Då är det lätt att ge upp, men i år har jag bestämt mig för att fortsätta tills jag vet att begreppen sitter och eleverna kan använda dem själva i tal och skrift. ”Amplifying”, not ”simplifying”, säger Gibbons och menar att vi måste ge eleverna samma stöd som en gps. Instruktionerna ska vara korta och upprepas flera gånger under vägen. Om man ska svänga vänster varnas det flera gånger innan svängen, talar om exakt när man ska svänga och blir inte arg om man ändå missar svängen. Om man inte förstår de muntliga instruktionerna finns bildstöd och symboler. Multi-semiotisk information är vad som behövs för att Gibbons ska hitta rätt och hon menar att vi behöver tänka så med andraspråkselever. Visuellt stöd är mycket viktigt för att eleverna ska lära sig ett nytt språk.

Att använda genrepedagogikens skrivmodell med ”field-building”, modellering, gemensamt skrivande, själständigt skrivande och slutligen reflektion kan användas i alla ämnen. Gibbons talar dock om vikten av att vara medveten om att alla elever inte är redo för individuellt skrivande efter den gemensamma modelleringen. De behöver mer stöttning, t.ex. genom skrivmallar med färdiga fraser att inkludera i sina texter. Hon talar också om vikten av att ge alla elever samma uppgift, trots att den är för svår för vissa. Bättre att ge mer stöttning än att förenkla för mycket ”dumbing down”. Anpassa inte genom att ta bort, utan genom att lägga till stöttning. Så tänker jag ofta i min undervisning och tänker att det är ett bra sätt att individualisera på, utan att tappa känslan av att eleverna alla ingår i en grupp.

Även frågor gällande respons räknas som stöttning, något jag inte tänkt på, men självklart är det så. Genom att ge frågor, hjälper vi eleverna att förbättra sina texter. Frågorna handlar om organisation, ex. inledning, styckeindelning, avslutning, bindeord, meningsbyggnad och interpunktion, samt stavning. Genom att visa vad en bra skribent ska göra, utvecklar eleverna sitt skrivande. Målet är att de ska tänka på sitt språk och innehållet i texterna. inte att du som lärare ska behöva berätta vad som är fel eller som behöver ändras för att texten ska bli bättre. Jag brukar kalla det att planera för att planera bort mig själv. Det betyder inte att jag inte stöttar mina elever, men jag lämnar över en del av ansvaret åt dem.

Det diskuteras en hel del kring ensamkommande flyktingbarn. Bilden som media ger oss är att de har svårt att låta bli att råna och tafsa på folk och att de alltid är äldre än vad de påstår sig vara. Det är därför vi behöver använda oss av totalt ovetenskapliga ålderstester, självklart förklara svenska regler och traditioner och gärna stoppa så många som möjligt vid gränsen.

När det gäller ålder tänker jag inte ge mig in i diskussionen. Idag har jag suttit på överlämning med vår skolsköterska och fått höra om de saker mina elever varit med om i sitt hemland och på vägen hit till Sverige. De har varit med om så mycket elände att de ka jämställas med vilken gammal människa som helst.

Ändå tar de sig till skolan varje dag och de möter mig och mina kollegor med ett leende och inte sällan en kram. Om de beter sig som ”vanliga tonåringar ser jag det som ett friskhetstecken. Jag önskar dem möjligheten att få vara de barn de faktiskt är.

Idag utnyttjade vi det fantastiska vintervädret, värmde saft, fixade fika och tog med oss skärtlappar och tefat ut i närmaste backe. Några var riktigt skeptiska, men alla (inklusive denna lärare som lånat ut sina skidbyxor) åkte minst en gång nedför backen. Skratten som hördes var fantastiska och att se hur våra elever hjälpte och peppade varandra var riktigt fint.

Att de är barn är för mig ingen tvekan. Att de är barn som varit med om allt för många hemska saker är lika självklart. Att vi borde hjälpa dem att få ett nytt, tryggt hemland borde också vara självklart.

Och ja, vi har talat om händelserna i Köln och Stockholm och ja, vi pratar ofta om hur de ska bete sig mot andra. Vi som undervisar dessa nyanlända elever har självklart ett ansvar, men det har också de som klumpar ihop dem till en missanpassad, lögnaktig och kanske till och med farlig grupp. För mig är de istället trasiga ungar som åldrats i förtid och förtjänar att ibland få leka.

Jag skämtar ofta med mina elever och gillar när de också vågar skämta tillbaka. När det handlar om väldigt nyanlända elever är det självklart viktigt att vara försiktig, så att missförstånd inte uppstår, eller det är det väl med alla elever förvisso. Jag har hittat en lärarroll som jag trivs med, höga krav, men också mycket skratt och kärlek. Det är en kombination som oftast är ett vinnande koncept, men den hårda och stränga delen kan göra att vissa elever kan vara svåra att vinna över. Då tror jag på ärlighet och brukar försöka hitta tillfälle att prata lite extra med eleven i fråga enskilt, för att höra vad jag kan göra för att vår relation ska bli bättre. Om jag gjort något fel är jag alltid snabb att ta på mig ansvaret och be om ursäkt, som vuxen måste du alltid vara den som backar när det är befogat.

Just nu undervisar jag estetelever och språkintroelever. På många sätt är de lika. De är i behov av struktur, men också mycket kärlek. Jag behöver som deras lärare se hela deras person, intressera mig för deras liv utanför svensklektionerna och alltid vara uppmärksam på deras mående. Kanske är det så för alla elever.

Idag hade jag engelska med en språkintrogrupp bestående av elever som är nybörjare på engelska och varit ganska kort tid i Sverige. Som alltid ville alla ha min hjälp hela tiden, trots att vi gått igenom mycket gemensamt. De har ännu inget självförtroende på engelska. En elev vinkade på hjälp och jag var upptagen med en av hens klasskamrater och vinkade tillbaka, men fortsatte att hjälpa den elev jag stod hos. En tredje elev blandade sig i och förklararade att elev 1 behövde hjälp. Självklart förstod jag det, men förklarade att jag skojade lite. Eleven som jag vinkade åt skrattade gott och eleven som förklarat situationen tittade allvarligt på mig och sa: Du är en lustig kvinna, Linda. Jag valde att ta det som en komplimang, då det allvarliga snart byttes i ett skratt.

Annars har det varit en ganska vanlig dag på språkintro, men många kramar, många skratt och en rad mer allvarliga samtal om mående, mardrömmar och saknad efter familjer som i många fall är borta. Att skapa ett öppet och tillåtande klimat är extra viktigt för elever som inte mår bra. Men förståelse, men inte nödvändigtvis ursäktande. Det gäller eleverna på båda de program där jag undervisar..

Som ni kanske vet tillbringar jag större delen av min arbetsvecka med nyanlända elever, många av dem ensamkommande flyktingbarn från främst Afghanistan. Syrien och Eritrea. Det är de ungdomar som många nu buntar ihop till en grupp — de som är äldre än vad de säger sig vara, har en taskig syn på kvinnor och dessutom är våldsamma. De flesta är killar, men inte alla. De är här och vi behöver förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt. Inte peka finger och skrika om utvisning.

Jag vill på inget sätt förminska det som hände i Mölndal igår. Att någon mister sitt liv på jobbet är fruktansvärt. Mina tankar går till den mördades familj och till de som arbetar och bor på det boende där hon arbetade. Många av mina elever bor på liknande boenden. Som på alla andra platser där många ungdomar samlas är det inte alltid helt lugn eller konfliktfritt. Jag skulle dock vilja balansera bilden av de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som just nu ses som avskum. De är ungdomar, många av dem väldigt lika de andra svenska ungdomar jag träffar dagligen. De bär dock vanligen runt på en tyngre ryggsäck.

Idag pratade vi om det som hände i Mölndal. Många hade hört, andra inte. Alla var berörda och många ledsna. De har redan insett att de inte är en individ. Att de tillhör en grupp och att det som en individ i en grupp gör påverkar mångas syn på dem. Vi har också pratat om Köln. Talat om vad som är okej och vad som inte är okej. Vi har gjort det tillsammans med studiehandledare, men ibland utan. Ibland dyker det upp frågor och då diskuterar vi dem. Ofta handlar det om det annorlunda i att vi kan vara sambo, ha barn till och med utan att vara gifta. Eller att skolan är gratis och till för alla. Eller att det faktiskt går utmärkt att vara en del av ett par bestående av två människor av samma kön.

Vi pratar om det hela tiden.

Jag är aldrig rädd på jobbet. Då arbetar jag ändå med de elever som av många skulle anses vara de värsta, på gymnasiets mest utskällda program. På introduktionsprogrammen går de som ännu inte har betyg nog att börja gymnasiet. Många av dem trasiga, oavsett kultur, religion och ursprung.

Att arbeta med de här eleverna innebär ibland konflikter, men mest handlar det om att få människor att växa och att lyckas. Så många kramar och skratt varje dag. Glöm aldrig att mina elever, både de som är födda här och de som nyss kommit hit, är individer. Precis som du och jag har de brister, men de förtjänar att bli bedömda efter vilka individer de är, inte efter vilken grupp de tillhör. Inte de ensamkommande, inte de misslyckade, inte de som inte hittat sin plats i skolan hittills.

Bunta inte ihop dem.

Vilken svart helg det har varit, en hemsk avslutning på några vidriga veckor fyllda av hat. Många har varit fullt upptagna med att hitta syndabocker och nu är det de ensamkommande som blivit de värsta, speciellt de som står helt utanför systemet och lever på gatan. I fredags tog några maskerade män lagen i egna händer och gav sig ut i Stockholm med målet att ge sig på dessa gatubarn och rensa upp. Dagen efter demonstrerade högerextrema grupper tillsammans med Sverigedemokrater för ett Sverige som de vill ha. Där vill jag inte bo.

Som balans till detta läste jag Soran Ismails inlägg på Facebook om Agne, en person som betydde mycket för honom. Ismail kallar honomen ängel och tackar för all hjälp och allt stöd han fick av honom. Kommentarerna under inlägget blir en presentation av en lång rad människor som Agne, som stöttat människor som just kommit till Sverige och som gjort skillnad på riktigt. Jag börjar gråta och för varje kommentar gråter jag mer. Någonstans finns det hopp om mänskligheten.

Så ser jag mitt eget namn och ett meddelande från en elev jag hade för ganska många år sedan, då vi just startade det som då hette IVIK. Då gråter jag ännu mer och tänker på alla de elever jag mött under åren, som varit nya i Sverige och haft ett stort behov av en trygg plats. Inte sällan har skolan varit den platsen. Kanske är det dags att skriva den där uppsatsen om hur de upplevde skolan när de kom och hur det gått för dem sedan. Ska bara orka ha tid för studier. Just nu får mina elever allt fokus. För någon av dem kanske jag kan bli en Agne.

När jag började blogga om skolan upptäckte jag en lång rad fantastiska lärare som gjorde detsamma. Som älskade att vänta och vrida på sin vardag och se hur den kunde bli ännu bättre. En av lärarna som jag mötte i kommentarsfälten och senare på Twitter var Ingela, eller Morrica som hon också kallade sig. Och hon var en Morrica mer än en Ingela. Ovanlig och speciell. Hon beskrev sig själv som ”en liten tant på äventyr” och även om jag älskar tanter skulle jag inte kalla henne tant. Morrica var mer karismatisk än alla tanter tillsammans.

Jag träffade bara Morrica en gång i 3D och det var på Symposium 2012 i Stockholm. Det var som att träffa en gammal vän, för visst är det som hon själv sa att sociala medier absolut är irl det med. Jag var ganska ny som lärare i svenska som andraspråk och det Morrica bekräftade var att det funkade lika bra att sätta eleven i centrum även i detta ämne. Där fanns hon alltid, på en plats där eleven stod i centrum. I höstas talade vi om möjligheten att ses trots att det inte blev någon Symposium för henne. Det blev aldrig så.

Morrica på Twitter var den som alltid ställde frågan ”varför?” och hon tvingade mig många gånger att tänka ett varv till. Nu får jag ställa mig frågan själv: ”Vhar would Morrica do?”.

Mina tankar går till Morricas nära och kära. Om hon lämnar ett hål i mitt liv, måste det vara tusen gånger värre för er.

Jag är gymnasielärare. Det betyder att mina elever är någonstans mellan 16 och 19. Några har fyllt 20 och andra har inte ens fyllt 16. Det beror lite på hur vägen till gymnasiet sett ut för dem. Det är inte ovanligt att våra elever på introduktionsprogrammen går hos oss ett par år och sedan börjar ett nationellt program. De har rätt att göra det fram tills det år de fyller 20, vilket betyder att de kan vara ganska gamla då de tar studenten. Oavsett när de börjar eller slutar räknas de som barn tills de är 18. Många föräldrar skulle kalla sina barn just barn tills de är ännu äldre. Få flyttar till exempel hemifrån som 18-åringar.

Har ni träffat några gymnasieelever den senaste tiden? Har ni sett foton av de som går andra året på gymnasiet? De som är sisådär 17 år? Gör gärna det annars och kom till insikt om att vissa av dem ser yngre ut, medan andra lätt skulle kunna tas för mycket äldre. Vissa har till och med skägg. Hör ni, barn med skägg, det måste vara något skumt. Men nej, så länge eleven i fråga är född här och har ett ”riktigt” personnummer skulle absolut ingen ifrågasätta elevens ålder. Inte heller skulle någon få för sig att kalla samma elev för skäggbarn. Om eleven med skägg nyligen kommit till Sverige är det dock fritt fram.

Jag tror att allt bottnar i ett rejält feltänk. Vi tänker ensamkommande barn och ser framför oss en unge som passar på mellanstadiet. Det vi glömmer är att barn faktiskt kan vara äldre än så och att många av dessa barn kan ha skägg utan att det ens är speciellt märkligt. Vissa av mina gymnasieelever har det, medan andra inte har ett endaste litet skäggstrå. Det är sällan jag funderar speciellt mycket kring deras skäggväxt ska jag tillägga. Inte heller brukar jag fundera på storleken på mina kvinnliga elevers bröst. Det är liksom ganska så ointressant.

Varför skriver jag då om detta idag? Jag blev uppmärksammad på ett inlägg på författaren Dag Öhrlunds blogg (tänker inte länka, ni får googla). En blogg som för övrigt osar av främlingsfientlighet. Inlägget är del 55 i en serie om ett Sverige som författaren inte säger sig känna igen och är skrivet av en lärarinna (se så fiffigt att kalla henne det, då blir hon lite sådär fint gammaldags) som berättar om de skäggiga barn hon undervisar. Lärarinnan undervisar på språkintroduktion, som är ett program inom gymnasiets introduktionsprogram, samma program där jag undervisar ungefär halva min tid. Resten av tiden är jag på Estetiska programmet. Ett sådant där program där elever med skägg inte kallas skäggbarn.

Denna lärarinna vill vara anonym, då hon är rädd att bli av med jobbet om hennes namn skulle komma ut. Det förstår jag. Hon verkar nämligen helt fixerad vid av att hennes elever är intresserade av henne sexuellt. Tur att hon inte jobbar inom vuxenutbildningen. En sådan syn på elever är inte sund. Lärarinnan menar att den grupp ensamkommande elever hon undervisar, med två undantag, består av mycket äldre elever. Killarna har ljugit och är män, flickorna har det inte.

Jag känner inte alls igen den verklighet inläggsförfattaren beskriver. Just nu undervisar jag drygt 50 elever på språkintroduktion och av de elever jag mött i år har jag funderat över ålder i två fall. Resten är utan tvekan ungdomar. Inte barn märk väl, inte på det sätt som ungar är barn på mellanstadiet, men gymnasieungdomar är de utan tvekan. Nu är det inte min uppgift att åldersbestämma dem, det gör Migrationsverket och vi har några elever som blivit uppskrivna i ålder. Någon gång har en advokat ringt kollegor och velat ha deras åldersbedömning. Det har aldrig hänt mig och jag vet inte vad jag skulle ha gjort i den situationen. Att vi som undervisar elever och är anställda för att lära dem svenska, dessutom ska stå för en åldersbestämning är knepigt. Det känns minst sagt som om rättssäkerheten brister om vem som helst ska kunna uttala sig om saker vi rimligen inte kan ha en aning om.

Så vad vill jag säga? Att debatten har helt fel utgångspunkt. På gymnasiet finns många barn med skägg och just deras skäggväxt är tämligen ointressant. Jag är uppriktigt sagt sjukt trött på den förenklade och inte sällan fördomsfulla och hatiska debatt kring ensamkommande som pågår just nu. Någon borde sätta ner foten rejält. Det här är mitt ganska så stillsamma sätt att göra det.

Jag har tyckt om Arkan Asaads bok Stjärnlösa nätter sedan jag läste den första gången och jag har läst den flera gånger därefter. I boken jag skrivit där eleverna förbereds inför Svenska och svenska som andraspråk 1 finns ett utdrag med. Vissa av mina estetelever har läst och gillat boken. Däremot har jag aldrig vågat mig på att läsa boken med eleverna på Introduktionsprogrammen, då den inte är alldeles enkel. Tidigare i år gav så Vilja förlag ut en bearbetad version, där mycket självklart saknas, men oväntat mycket finns kvar. Det är ett bra betyg.

Då Arkan Asaad skulle komma till skolan jag arbetar på och senare också teateruppsättningen, kändes det ganska naturligt att använda boken i undervisningen. Nu blev det tyvärr så att jag fick byta undervisningsgrupper mitt under höstterminen och hann därför aldrig slutföra projektet. Jag vågar därför inte skriva om hur det gick av den enkla anledningen att jag inte har koll.

Vad jag vet är att jag fick frågan av Vilja förlag om jag ville göra ett arbetsmaterial till den lättlästa versionen och jag föreslog då att istället få göra ett som handlade om både den lättlästa och originalversionen. Detta för att även de som läser den lättlästa boken ska kunna få ta del av vissa delar av originalboken och att lärarna ska slippa leta efter lämpliga kapitlet själva. Det gör det lättare att faktiskt hålla igång två olika versioner av samma bok, utan att behöva slita allt för mycket av sitt hår.

Handledningen ser ut precis som den lättlästa boken och innehåller en del texter av Arkan Asaad själv, där han berättar om syftet med boken och hur han skulle önska att lärare arbetar med den i skolan. Där finns också förslag till vad som kan göras innan, under och efter läsningen. Bland annat tips på gruppuppgifter, innehållsfrågor och reflektionsfrågor till båda versionerna och en del större diskussionsfrågor som alla elever kan bidra till, oavsett vilken av böckerna de läst.

Det finns också en möjlighet att vidga läsningen genom tips på bra hemsidor om t.ex. hederskultur, men också tips på hur läsningen kan  bli mer än en studie av någon annan som drabbats av hedersvåld. Det går att koppla teman i boken till så mycket annat. Sedan gillar jag också att jobba kring citat och det finns ett gäng från båda böckerna indelade efter tema.

Efter att ha hunnit läsa igenom handledningen lite snabbt måste jag säga att jag känner mig rätt så nöjd. Det är alltid spännande att skriva med någon annan, men snarare parallellt än tillsammans, men vi har haft en skicklig redaktör som bundit ihop det riktigt bra. Lite mailkontakt har jag haft med Arkan Asaad och vi sågs snabbt då han besökte min skola, men i övrigt har jag försökt att göra ett material utifrån vad jag trott att han vill förmedla med sin bok. Ett annorlunda och givande sätt att jobba på.

För mig är läsning mycket viktigt. Att elever blir läsare är något som kommer att ge dem så mycket mer än ”bara” själva läsuppgiften. Jag tycker också om att sätta in läsningen i ett större sammanhang och det finns det verkligen stora möjligheter att göra med Stjärnlösa nätter. Det är också extra roligt när det finns möjlighet för elever med olika språk- och läsförmåga att läsa samma bok. I kombination med till exempel högläsning, kan alla få ta del av vissa delar av originalboken och därmed kunna fördjupa sin egen läsupplevelse.

Att jobba med nyanlända har hur många fördelar som helst. Att få bli en del i dessa ambitiösa och fina ungdomars liv är en ynnest. Det finns dock en stor nackdel. Något jag aldrig vänjer mig vid. Jag talar om utvisningsbesked. Nu när mina elever varit här ett tag börjar Migrationsverket ta beslut om deras framtid. Vissa får beslutet de längtat efter och de fyra eftertraktade sista siffrorna i personnumret. För andra blir beskedet ett annat. De får veta att de inte är välkomna här. Att landet de hoppats skulle vara en del av deras framtid, en ljus sådan, inte längre kommer att vara det.

Jag blir alltid förkrossad, men vet att jag måste hålla känslorna ifrån mig så mycket som möjligt. Min viktigaste uppgift är att fortsätta vara en trygg punkt i en värld där allting rasar samman. Ibland är det bara så otroligt svårt. Som idag. Vissa elever tar en större bit av hjärtat än andra och idag blev det för mycket.

Jag lyckades hålla tårarna borta, men under kvällens yogapass började de rinna. Under avslappningen rann de okontrollerat. Ibland måste även den med ganska välfungerande teflonlager få släppa ut alla känslor.

De närmaste månaderna kommer att bli tuffa, Främst för de som får negativa besked, men också för de som ännu inte vet om de är välkomna här. Det märks att Migrationsverket blivit hårdare. Reglerna är omänskliga och jag hör om regelrätta förhör som passerat alla gränser för vad som är okej. Jag skäms över att det land jag sett som humanistiskt helt har tappat greppet om de mänskliga rättigheterna.

Jag arbetar på det högskoleförberedande Estetiska programmet. Ett program där eleverna kan ägna sig åt teater, musik, bild och film, men där de också blir redo för högre studier. Det är lätt att glömma av just den parametern då man talar om just Estetiska programmet, då det tyvärr har ganska låg status. Visst är våra elever kreativa, roliga och trevliga, men smarta? Tveksamt. Så låter det inte sällan och jag blir ganska så provocerad av det. Vem är smart? Är det den som är empatisk och allmänbildad, eller den som är bäst på matematik? Är det den som får A i alla ämnen eller den som läser flest språkkurser eller andra kurser som ger meritpoäng?

Det finns fördelar om alla gymnasieprogram ska sägas. Vi “vet” alla hur stökiga byggarna är och hur nördiga naturvetarna är. Att sätta en etikett på grupper gör det enkelt att sortera, men det fyller ingen annan funktion än att sprida fördomar. Tyvärr bidrar vi lärare ibland till detta, genom att spä på dessa fördomar och trots att de innehåller viss sanning och inte sällan sägs med kärlek, är det inte okej.

Vi har fyra estetiska inriktningar på den gymnasieskola där jag arbetar. Alla elever i de två klasserna är inte lika, inte ens inom varje inriktning. Visst är de flesta teaterelever mer utåtriktade än de som läser estetik media, men det gäller absolut inte alla. Verkligheten är mer komplex ändå och individer är och förblir individer. Det som tyvärr är gemensamt för många av mina estetelever är synen på sig själva som lite korkade med en total oförmåga att klara svårare uppgifter i kärnämneskurserna. Det stör mig något så vansinnigt. Om det går att vara förberedd inför en teaterpremiär eller ett vernissage går det utmärkt att lämna in uppgifter i tid. Om det går att lära sig stämmor och ackord utantill går det utmärkt att lära sig regler för vetenskapligt skrivande.

Jag har använt alla betyg som betygssystemet tillåter när jag satt betyg i Svenska 3 i år. Alla betyg användes också på kursens nationella prov. Frågan är om detta talar om huruvida eleverna är smarta eller inte, det är jag mycket tveksam till, men det visar helt klart att de inte går att klumpa ihop i en enda stor “estetklump”.

Om jag ska generalisera skulle jag säga att estetelever ofta är väldigt politiskt medvetna. De är en del av världen och har (på gott och ont) åsikter om det mesta. De är kreativa, men inte alltid utåtriktade, inte sällan verbala med väldigt sällan otrevliga. Det är bra ungdomar, som under de år jag känt dem har vuxit som människor och studenter. Det pratas ofta om att lärare inte ska vara kompisar som om det vore motsatsen till att vara en professionell lärare. Mina elever är definitivt inte mina kompisar, men de är intressanta människor som har mycket att ge. De är individer och individer som är värda att lära känna. Att de tagit en kreativ väg till högskolan, eller var de nu är på väg, har fått dem att växa. Något som några av dem sjöng om på studentlunchen.

.

Vi vet alla att svenska ungdomars läsförmåga och läsförståelse försämras. Vi vet att många läser väldigt lite, eller inte alls. Vi vet att deras språk inte sällan lämnar mycket att önska. Universitet och högskolor skriker om den låga språkliga nivå eleverna har när de lämnar gymnasiet och går vidare i utbildningssystemet.

Vad göra? I kursplanerna i Svenska 1, 2 och 3 enligt gy-.11 står det helt klart vad som är lösningen. Vi drillar eleverna i vetenskapligt skrivande, så ska de nog klara högre studier utmärkt. Att litteraturläsning och utveckling av elevernas vardagliga och “egna” språk får stå tillbaka är tydligen inga problem. Bara vi trycker in alla elever i den vetenskapliga fyrkanten och låter dem skriva PM efter PM är saken biff.

Jag hamnade i en diskussion om läsning på Twitter idag. Den startade i ett konstaterande att många elever möter fler utdrag än hela böcker under sin gymnasietid då fokus läggs på språkvetenskap och vetenskapligt skrivande. Frågan är vad det gör med deras språk?

Nu är mina egna gymnasiestudier inget att längta tillbaka till. Vi läste i princip bara utdrag och hade jag inte läst på fritiden hade mitt litteraturintresse dött helt. Faktum är att det nästan gjorde det. Vi skrev däremot inga vetenskapliga texter, använde inte källhänvisningar, gick inte igenom varken Harvard- eller Oxfordsystemet. Inte ens i gymnasiearbetet krävdes citat- och referatteknik. Konstigt nog lärde jag mig det ganska snabbt på universitetet. Jag hade nämligen ett språk och jag var bra på att följa instruktioner. Det där med instruktioner har jag ingen lösning på, men när det gäller språkutveckling har jag ett konkret förslag.

Satsa på litteraturen. Låt ungdomarna läsa. Byt ut den obligatoriska Svenska 1 100 poäng mot Litteratur 100 poäng. Så här ser det centrala innehållet för kursen ut:

Centrala skönlitterära verk författade av såväl kvinnor som män och tongivande författare från olika epoker, från olika kulturer och från olika delar av världen.
Sambandet mellan skönlitteraturen och andra konstarter, dvs. hur författare och verk har påverkats av sitt samhälle, sin kultur och av rådande estetiska ideal samt hur författare och verk har påverkat den samhälleliga och estetiska utvecklingen. Den konstnärliga friheten i relation till etik, upphovsrätt och censur.
Litteraturvetenskapliga begrepp som behövs för att på ett metodiskt och strukturerat sätt tala om och analysera skönlitteratur.
Skönlitterära texters betydelsebärande skikt, innehållsmässiga såväl som formmässiga: tematik, motiv, metaforik, symbolik, rytm, meter och andra litterära verkningsmedel och sätt att gestalta. Analys och tolkning av roman, novell, lyrik och dramatik.
Jämförande analys av hur olika teman, till exempel familjen, döden, krig och naturen, har skildrats på olika sätt till exempel i skönlitterära verk från olika tider och kulturer eller i olika genrer.
Olika grunder för tolkning och värdering av skönlitteratur, dvs. vilka perspektiv man intar, vilka frågor man ställer och hur man kan argumentera dels för olika tolkningar, dels för värdering av skönlitteratur.
Fördjupad tolkning av skönlitterära verk med utgångspunkt i ett perspektiv som eleverna väljer, till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt perspektiv.

_________________________

Med denna kurs skulle eleverna lära sig om etik och upphovsrätt, få förståelse för andra människor och därmed troligen bli mer empatiska, de skulle få historiska kunskaper liksom kunskaper om samhället de lever i och som om det inte vore nog skulle de dessutom bli bättre läsare, utveckla sitt språk och troligen också bli mer kritiskt tänkande medborgare. Vi skulle troligen se en effekt även på andra skolämnen, men också i samhället i övrigt. Vetenskapligt skrivande och språkvetenskap kan vänta till senare. En elev utan ett eget språk kan inte ta till sig det ändå. Grunden måste byggas innan skorstenen.

När kör vi?

Ännu ett läsår avslutat. Ett annorlunda sådant minst sagt. Jag började en tvådelad tjänst, ungefär halvtid på Introduktionsprogrammen och resten på Estetiska programmet. Jag behöll mina två treor, men fick tyvärr släppa tvåorna. De får jag tillbaka nästa år då de är treor. Det ser jag fram emot. Tyvärr gör det nuvarande kurssystemet det allt för lätt att legitimera lärarbyten och det är varken bra för oss eller eleverna. Det intressanta är att jag nog aldrig varit så populär hos just dessa elever som när jag inte haft dem. Återstår att se hur länge glädjen över att få mig tillbaka håller i höst. De muttrade rätt bra över alla höga krav under Svenska 1 och det lär inte bli bättre i Svenska 3. Det som gör att jag verkligen ser fram emot det, trots att jag vet att det kommer att bli tufft, är att jag verkligen tycker om eleverna och vi har en bra relation. Då är det lättare att ställa krav och det ger också bättre resultat. Den som hävdar att vi inte ska sätta relationerna främst har nog inte tänkt på att de är en förutsättning för kunskap i många fall. Jag är inte och kommer aldrig att vara mina elevers kompis, den som menar att relationsskapande handlar om ett kompisskap är ute och cyklar. Däremot är jag intresserad av dem och vill lära känna dem bättre. Först då kan jag skapa en undervisning och ett klassrumsklimat som främjar kunskap och lärande. Det ska vara trevligt och lärorikt på mina lektioner. Jag vill inte välja.

Mycket av det som händer i världen påverkade min vardag i år. I början av året bestod Språkintroduktion av en klass med ungefär 15 elever och nu i slutet hade vi fyra grupper och totalt ca 50 elever till. Nya kollegor är det positiva, både lärare och studiehandledare, eleverna är fantastiska, men det har varit ett stressigt och omtumlande år. Nästan för omtumlande och det är visserligen dubbelt att i höst nästan vara helt på Estetiska programmet, men jag tror att det blir bra för mig. Jag kommer att ha engelska på Språkintroduktion och till våren släpper jag två kurser i Engelska 5 och 6 till en nu föräldraledig kollega, vilket betyder att våren blir lite mer jämlik. Jag byter dock tillhörighet och rektor då Estetiska programmet blir min hemvist. Eftersom jag ska vikariera för en kollega i höst blir min tjänst något ojämn, med en tuff höst och en förhoppningsvis luftigare vår. Jag säger förhoppningsvis, för det går självklart aldrig att förutse.

Varje år finns det någon person som jag lär mig mer av än andra. I år är det utan tvekan en av våra studiehandledare som stöttat våra daritalande elever hur mycket som helst och som lärt mig mycket om hur det är att växa upp i Afghanistan och sedan ta sig hit. Studiehandledaren kom nämligen själv hit som ensamkommande från just Afghanistan. Nu är det många år sedan och han har både studerat och arbetat här, men att ha en person med samma språk och bakgrund i kollegiet har varit guld värt. Dessutom är det en person som har varit en fröjd att ha med i klassrummet. Vi har hittat ett bra samarbete och en bra jargong som gör det så roligt att undervisa. Det kommer jag att sakna i höst.

I år var året då jag blev lite mer kompis med den rätt så träiga kursen Svenska 3, men jag måste erkänna att jag inte är frälst ännu. Jag hittade också en bra modell där varje kunskapskrav kunde prövas med formativa och summativa uppgifter, vilket gjorde att fler elever nådde önskvärda resultat. Nu hade jag också lärt mig att våren på Estetiska programmet med alla konserter, teaterföreställning och utställningar innebär få “vanliga” lektioner och jag är nöjd med att årets planering funkade mycket bättre än förra året.

Nästa års utmaning är att bli vän med Svenska 2, denna spretiga kurs som hela tiden riskerar att glida mig ur händerna. Jag satt och planerade med några kollegor igår och vi kom en bit på väg. Skönt att inte behöva uppfinna allt själv. Nu släpper jag alla kurser helt och väntar på att inspirationen ska infinna sig igen. Hjärnan behöver helt klart vila.

Jag fick en räkning för webbhotell och den här domänen. Under några veckor har jag funderat över vad jag egentligen ska göra. Det känns liksom lite meningslöst att betala för något som inte används. Nu är dock räkningen betald och jag har bestämt mig för att väcka denna djuot sovande blogg och skriva inlägg i alla fall någon gång i månaden. Ett rimligt mål med tanke på att förra inlägget skrevs i juni när eleverna ganska nyss gått på sommarlov. Mer press vill jag inte sätta på mig.

I år har jag tagit steget (nästan) fullt ut till estetiska programmet och därmed bytt chef. Några timmar har jag kvar på Språkintroduktion och sedan i januari har jag också en sva-grupp på IM. Efter en höst med såväl svenska, som engelska i klasser bestående av 33-35 elever var jag ganska så trött. Fantastiska elever på många sätt, men alldeles för många för att jag skulle hinna återkoppla på ett vettigt sett. Den här terminen är mitt schema trevligare och det känns bra.

Så håll ögonen öppna, det kan dyka upp en rad eller två hä med ojämna mellanrum!

För några veckor sedan twittrade en kollega i det utvidgade kollegiet om sin frustration över att hennes elever inte läste på sina läxor. Hon undervisade nyanlända och jag frågade henne om deras skolbakgrund och huruvida hon var säker på att de visste hur de skulle göra. Jag har undervisat nyanlända elever i snart tio år och det går egentligen inte att generalisera över grupper som sådan. Klart är dock att skolvana har betydelse för hur mycket de vet om hur man studerar. Ganska naturligt egentligen. Just nu undervisar jag främst på Estetiska programmet, men jag har också en nybörjargrupp i engelska på Språkintroduktion, som efter en dryg termin inte längre är nybörjare, samt en sva-grupp på IM, där betyg för år 9 är nästa mål.

Det är främst i engelskgruppen som jag har fått kämpa med studietekniken. Det är lätt att glömma att kunskapen om hur man studerar inte är något alla har. De som inte gått i skolan tidigare behöver inte bara öka sina kunskaper i de olika skolämnen de studerar, utan även sina kunskaper om hur man studerar. Hur enkelt är det att läsa läxor om man inte vet hur man ska göra?

En ständigt återkommande diskussion är när man egentligen kan ett ord. Det krävs mer än att man kan det ganska bra. Om du stavar blue ”blo”, så kan du inte ordet, även om du kan uttala det. På samma sätt räcker det inte att kunna stava ett ord, om du inte kan använda det i en mening. Struktur är, som så ofta, nyckelordet.

Med hjälp av glosprogram tränar mina elever på enstaka ord. Orden ska de kunna stava, förklara på engelska och använda korrekt i olika meningar. Grammatiken övas för sig och de olika meningar som bildar en text tränas också. Det känns ibland som att jag är en papegoja som upprepar ord, stödmeningar och grammatiska strukturer om och om igen.

Kanske är det därför jag blev så himla glad i veckan, då jag rättade mina elevers prov på English from the Beginning 1, det första av fyra nybörjarhäften jag skrivit för Liber. Efter en massa gemensamt tragglande och väldigt mycket egen träning i bokens webbapp hade kunskaperna verkligen fastnat. Jag rättade prov efter prov och i princip varje bokstav var rätt. Undantaget var ett par elever som tycker att de kan så mycket att de inte behöver plugga. Det är så tydligt att övning ger färdighet.

Nu jobbar vi vidare i English from the Beginning 2 och jag vill inte att något jobbar vidare utan att vara helt säker på det som tagits upp. Det är så himla lätt att det blir fort och fel och då får eleverna inte den grund som de så väl behöver för att kunna bygga vidare. Jag inser att det kan verka konservativt, men jag är helt säker på att jag inte håller mina elever tillbaka. Däremot vill jag inte att de bara gör utan att reflektera över vad de gör och vad de ska använda de nya orden till. Studieteknik är grunden till allt, kanske mer i språkundervisning än i någon annan undervisning. Det är mycket som ska tragglas och det kan vara tråkigt, men jag är helt övertygad om att det är nödvändigt för en god språkutveckling.

Ibland dyker en gammal elev upp. Det kan vara i person, men oftast i sociala medier eller som senast i en hälsning genom någon annan. Förra veckan fick jag en hälsning via min vfu-student från en elev i en av mina första klasser.  ”Jag var nog rätt stökig”, brukar vara en vanlig kommentar, men allt som oftast minns jag inte alls någon stökighet. Möjligen en myra eller fler i röven, men sällan mer. Frågan är om jag har förträngt, eller om eleven såg sig själv på ett annat sätt än jag gjorde.

När jag tänker tillbaka drygt femton år till mina första år som lärare inser jag hur mycket jag förändrats i min lärarroll. Mest handlar det om en känslomässig distans jag fått till eleverna, som inte handlar om att jag bryr mig mindre, men att jag inte längre tar åt mig lika mycket. I den klass där ovanstående elev gick minns jag så väl en utvärdering av ett arbetsområde, där 22 av 23 elever var positiva. Jag gick hem och grät över den enda elev som inte tyckte om arbetsområdet och tolkade det som att hen inte tyckte om mig. Jag hade svårare att skilja på mig som person och mig som lärare. Om 22 av 23 elever hade varit positiva idag hade jag utan tvekan sett det som ett mycket lyckat arbetsområde och kanske funderat över huruvida de egentligen vågade säga sanningen.

Mycket är likt. Jag har till exempel samma elevsyn, men jag har insett att det är svårt att få en elev att göra något genom att bli förbannad. Fortfarande har jag ganska nära till mina känslor och visst kan jag bli arg ibland, men väldigt sällan blir jag arg ”på riktigt”. Jag kan fejka irritation vid behov, men jag tappar inte kontrollen på samma sätt som jag kunde göra när jag var ny lärare. Nu ska det sägas att det är en stor skillnad mellan högstadiet, där jag började och gymnasiet, där jag är nu, men principerna är desamma. Att bli arg ”på riktigt” leder sällan någonstans.

Igår såg jag väldigt små delar av en diskussion om Bo Hejlskov på Twitter. Det är inte en författare jag läst mycket av och jag ska inte ge mig in i diskussionen, då jag inte har någon helhetsbild. Däremot delar jag hans åsikt att lågaffektivt bemötande är bra både för eleverna, men faktiskt också för mig som lärare. Mycket av mitt sätt att möta elever formades på Introduktionsprogrammen. De elever som går där är inte sällan ”sönderskällda” och att bli arg på dem leder absolut ingenstans. Mycket handlar om att få dem att tro att de kan och faktiskt vilja visa det. Ibland kunde det ta månader, men i princip alltid vände det. Alla nådde inte betyg, men fler än vad jag från början trodde var möjligt. Ett sådant bemötande kan vara svårt att överföra till en stor högstadieklass. Jag märkte dock när jag var tillbaka i grundskolan för några år sedan att det gick bättre än jag kunnat tro. Kanske hade det att göra med att jag är en mycket mer strukturerad lärare nu än jag var då jag var ny, men också att jag försökte att inte låta mig provoceras. Det lyckades inte alltid ska sägas, men jag har blivit bättre.

Jag blev argare förr. De stora känslorna påverkade mig negativt och säkert även mina elever. Jag är fortfarande en lärare som många uppfattar som sträng. Jag ställer höga krav och blir besviken om eleverna inte gör sitt bästa utifrån föruttsättningarna. Ibland ställer förutsättningarna till det och det handlar inte om att jag har börjat ursäkta ett dåligt beteende, snarare tvärtom. Istället har jag blivit bättre på att förstå var problemet ligger och att fråga om jag faktiskt inte förstår. Att fråga är ett sätt att bry sig och elever som känner att lärare bryr sig försöker ofta lite mer. Med en bra relation i bagaget kan jag sedan komma undan med en hel del som jag kanske inte hade kunnat komma undan med annars. Jag kan ställa riktigt höga krav, men jag är också noga med att inte skuldbelägga eleven om hen inte kan leva upp till kraven. Det är också något jag blivit bättre på.

Jag var inte en bättre lärare förr och det är precis som det ska vara. Vi pratar mycket om lärarroll och elevsyn jag och mina vfu-studenter, då jag tycker att det är viktigt att vara medveten om vem du är i klassrummet, hur du kan uppfattas och hur du vill uppfattas. För den som kliver in i mitt klassrum kan mitt bemötande av elever kanske kännas hårt. Jag hoppas också att de ska se att de krav jag ställer, ställs med kärlek. Att blanda skämt med allvar har alltid varit min grej, men balansen har blivit bättre med åren. Eller balans förresten, jag skulle säga att det är både mer skämt och om en följd av det också mer allvar. Jag ställer helt klart högre krav på mina elever nu, men jag tror att jag tydliggör kraven och gör dem mer rimliga. Inte bara ”gör de här 50 instuderingsfrågorna” utan en större nyfikenhet på vad eleverna egentligen funderar över kring just det här arbetsområdet eller en förståelse för varför vissa inte gör dem. Det bygger på att de flesta vet vad de ska göra och därför gör det under tystnad. Min struktur är bättre och det är grunden till mycket. Ingen elev mår dåligt av en tydligt strukturerad undervisning. Jag som lärare gör det definitivt inte.

Tidigare ställde jag höga krav, men var sämre på att stötta dem som inte riktigt förmådde leva upp till dem. Inte sällan talas det om stökiga elever eller ännu värre lata elever, eller ännu lite värre svaga elever. Visst finns de även i mitt klassrum och nej, det är inte så att jag kan trolla bort några svårigheter ens som erfaren lärare. Lösningen kan dock aldrig vara att sänka kraven och låtsas att elever kan det som kunskapskraven säger att de ska kunna om de faktiskt inte kan det. Det går inte att trolla, men det går att få i princip alla elever att nå längre än vad som först verkar möjligt. Det bygger självklart på att eleverna gör sin del, men också på att jag som lärare stöttar dem.

Ta det här med att läsa böcker till exempel. Det är otroligt jobbigt för många att ta sig igenom en hel bok. Alternativet kan inte vara att sluta läsa hela böcker, utan att göra det tillsammans och se till att eleverna vet vad de ska göra. Läs högt några kapitel, låt dem diskutera tillsammans vad de läst, ge skrivuppgifter under tiden och efteråt. Låt det ta tid. Det är inte så att 100% av mina elever kommer igenom alla böcker vi läser, men förvånansvärt många. De som inte läser allt får i alla fall en läsupplevelse som gör att de kanske läser hela boken nästa gång. Lättast att nå bra resultat är det om alla eller i alla fall flera läser samma bok. Just nu läser mina tvåor och treor sakprosa, som de valt själva och då ställs det nästan orimliga krav på mig som lärare att jag ska ha koll på alla böcker. Några standardfrågor är bra att ha då för att starta samtal om det lästa. Just den här gången har vi fokuserat på sanning och källkritik.

Mina råd till mig själv som ny lärare hade varit:

Fokusera på det som funkar och gör mer av det. Det betyder inte att allt som är jobbigt eller tråkigt ska tas bort, men att du troligen behöver stötta mer när krävande uppgifter ska genomföras. Sänk inte kraven, men se till att eleverna får den hjälp de behöver för att nå målen.

Visa känslor, men investera inte för mycket riktiga känslor i klassrummet. Då tar du slut.

De känslor du alltid tjänar på att visa är engagemang och glädje inför undervisningen och även inför elever. Om du signalerar att det ni gör är roligt, viktigt och intressant är det större chans att eleverna tycker det. Nej, allt behöver inte vara roligt i skolan, men som lärare behöver du kunna väcka engagemang.

Det går inte att skälla fram arbetsro och inte heller skälla fram förståelse hos elever. Att tappa ansiktet framför alla är inte kul varken för elever eller för dig. Så ja, jag tror på lågaffektivt bemötande i kombination med höga förväntningar på eleverna, utan skuldbeläggning.

Ställ frågor till elever om du inte förstår deras beteende. Ofta har de ett svar. Har de inte det kanske de i alla fall börjar tänka. ”Hur tänkte du nu?” är en standardfråga, liksom ”Vet du vad du ska börja med?” och ”Vad klarar du själv och vad behöver du hjälp med?”.

Struktur är riktigt viktigt. Se till att alla vet vad de ska göra, så finns det större möjlighet för de som kan att få lov att utvecklas utanför ramarna.

Be om hjälp. Det här har egentligen ingenting med mitt inlägg att göra, men är ändå mitt bästa råd. Tänk om jag inte hade försökt lösa allt själv.

… jag är läromedelsförfattare också. Lite ironiskt egentligen, då läromedel var ungefär det hemskaste som fanns då jag utbildade mig till lärare. Något som formade mina första år i yrket utan tvekan. Och nu? Jag blandar och ger. Ibland blir det lärobok, ibland inte. Jag hade dock önskat att inköp av läromedel prioriterades mer än det gör idag. Problemet är självklart att det är svårt att hitta det perfekta läromedlet, kanske speciellt i svenska. Jag har mest skrivit läroböcker i engelska och då för de elever som verkligen behöver struktur. För dem tror jag en lärobok kan vara en trygghet och därmed bidra till bättre lärande. I svenska har jag också skrivit för den kategori elever som kanske inte fixar den fria och säkert inspirerande undervisning de mött. Just nu använder jag Inför svenska/SVA1 med en grupp elever som kom till Sverige under förra läsårdet och nu behöver mer utmaning för att kanske nå betyg för år 9. Det är i alla fall målet vi arbetar mot.

Senaste boken Start with English from the Beginning dök upp här hemma i dagarna. Det är en engelskabok för nyanlända elever och vänder sig främst till elever på mellan- och högstadiet. På språkintroduktion använder jag English from the Beginning, som är den serie jag skrivit för just den målgruppen. I Start with English from the Beginning följer vi två tonåringar, Jason som bor i London och Nadia som bor i New York. De är kusiner och vi får lära känna både dem, deras familjer och vänner. Jag är nöjd med att vi valde att låta två personer stå i fokus. Det blir nästan som en historia genom läroboken. Detsamma sker mer i de två sista delarna av English from the Beginning, men jag önskar att vi varit tydligare redan i första delen. Det ger en extra dimension. Jag är riktigt nöjd med innehållet i Start with English from the Beginning och är dessutom glad över den fina layouten. Illustrationerna av Elin Fahlstedt är supersnygga!

Vi inledde läsåret med en föreläsning från Christer Mattsson som forskar om våldsbejakande extremism. Han grundarna till den så kallade Kungälvsmodellen, som utarbetades efter mordet på John Hron. Toleransprojektet var en del modellen och 2008 publicerades en bok skriven av Matsson, tillsammans med Magnus Hermansson Adler med titeln Ingen blir nazist över en natt.

I fredags hade vi nöjet att lyssna på Christer Mattsson igen. Han inledde sin andra föreläsning med att berätta om det ögonblick då han tvingades ta ställning mot rasism, när hans klasskamrater skrev ett mycket rasistiskt och antisemitism angående en lärare. Han bestämde sig då för att inte utbilda sig inom teknik, utan istället bli lärare. Och visst är det så att lärare kan göra skillnad, men också att vi har ett stort ansvar att faktiskt göra det. Det handlar om att värna demokratin mot våldsbejakande extremism och där säger läroplanen tydligt att vi lärare ska vara aktiva.

Skolans roll i den moderna demokratin är något som diskuterades redan av Theodor W Adorno i ett tal efter andra världskriget. Det yttersta kravet är att ett nytt Auschwitz inte uppstår. Skolan kan inte alltid undervisa om Auschwitz, men aldrig undervisa som om Auschwitz inte funnits. Platsen finns kvar och skolor kan besöka museet med sina elever. Mattsson menar att ca 25% av svenska skolelever besöker Auschwitz-Birkenau någon gång under sin skoltid. Det låter mycket, men är det så är det bra. Jag kan se ett ökat behov av att tala om just Förintelsen, då rasism i allmänhet, men också antisemitism i synnerhet ökar idag.

Hur stor roll spelar då extremism, terror och demokrati i vår tid? Det finns tidningsarkiv där det bland annat går att söka ord och se hur mycket de diskuterades i media. Mängden media skiljer sig självklart åt över tid, men det ger ändå en fingervisning om vad som diskuteras. Demokrati och terrorism är riktigt stort idag, liksom radikalisering. Det säger en del om vår tid. Begreppet ”våldsbejakande extremism” som är det Mattsson forskar kring är relativt nytt, men dyker upp i media under de senaste åren.

För att bli medlem i EU ställdes krav på länder att göra upp med sitt förflutna och faktiskt aktivt ändra i t.ex. läroböcker så att det framgick att Förintelsen ägt rum.. Nu ändras det tillbaka i t.ex. Polen där ett museum om Förintelsen i Gdansk ska stängas för att det fokuserar på polska medlöpare. Istället ska utställningen fokusera på det polska folkets patriotism. Ett tydligt tecken på att utvecklingen går åt helt fel håll.

Om det inte ska hända igen gäller det att vi inte säger att det inte går att förstå hur Förintelsen kunde ske, utan faktiskt försöka förstå för att kunna undvika att det händer igen. Att så många inte inser att vi rusar åt helt fel håll i Sverige och världen idag skrämmer mig. I veckan diskuterade jag och några kollegor normaliseringen av rasism och hur det faktum att ett parti som SD finns i Riksdagen gör det mycket svårare att ifrågasätta elevers rasistiska åsikter. Bara en sådan sak att så många vägrar att inse att SD är just rasister med ett mörkt förflutet komplicerar mycket. Jag önskar att fler läser SD:s partiprogram med historiska glasögon, då det är väldigt tydligt vad det är för samhälle de vill ha och att det inte är ett demokratiskt och jämlikt sådant.

Vilka hör till och vilka hör inte till? Idén att vi är en mänsklighet kommer alltid att begränsas av behovet för människan att dra gränser. Vilka som ska vara på vilken sida av gränsen ha betydelse. Mattsson påpekar hur viktigt det är att se Förintelsen som en del av civilisationen. Att det inte handlar om något annat än människor, varken som förövare eller offer.

När asylrätten och människor på flykt diskuteras märks dessa gränser tydligt. Det finns en utbredd och faktiskt accepterad syn att de som lever inom gränser för ett säkert land hör större rättigheter till fred och frihet än de som bor innanför andra gränser. Rätten att förlora sina privilegier gör att egoismen flödar. I dagarna skrev Robert Hannah (L) en debattartikel med den vidriga rubriken Vi måste sluta importera män som hatar kvinnor  där han driver resonemanget att vi tar emot fel flyktingar då vi tar emot män som enligt Hannah alla verkar vara moralpoliser som hatar och förtrycker kvinnor. Han fick medhåll av t.ex. moderaten Hanif Bali som på Twitter skriv om att asylrätten borde avskaffas och det är en åsikt som sprider sig. Vi kan inte ta emot ”alla” brukar det heta och med de orden ställer vi oss innanför gränsen och de som står utanför får stå där och skylla sig själva. Det talas om ”riktiga” flyktingar och de som ”bara” har skyddsbehov. Som att det inte vore skäl nog. Nej, vi kan inte ta emot ”alla” människor på flykt. Det vore helt omöjligt då någonstans kring 65 miljoner människor är på flykt just nu. Inte ens under 2015 mitt under den så kallade flyktingkatastrofen tog vi emot ”alla” flyktingar. Nu är det inte så att jag inte tycker att det är problematiskt att fler män än kvinnor tar sig den långa, farliga vägen hit, för det gör jag självklart. Det är därför jag skulle önska att det gick lättare att ta sig hit lagligt, utan att behöva betala alla sina besparingar till smugglare och dessutom behöva riskera livet.

Risken är att vi talar om folkmord genom att tala om likhögar,  men Mattsson väljer istället en bild av de judiska kvarteren på Rhodos, dit endast en handfull judar kom tillbaka efter förintelsen. Folkmord handlar om att grupp A finns inom gränsen och grupp B utanför och att lösningen blir att grupp B inte ska finnas alls.

”Jag kan inte vara den jag är om du är som du är. Jag kan inte vara den jag är om du är här. Jag kan inte vara den jag är om du är.”

Det är tre nivåer av främlingsfientlighet som blir folkmord, säger Mattsson. Det handlar inte om likhögar, utan att förstå vilka vi är och vara rädda för att inte kunna vara det om inte alla är som vi. Just nu är många rädda för att muslimska invandrare ska göra att vi inte kan vara de vi vill vara, trots att det inte finns något fog för den rädslan. Många menar att vi måste ta människors rädsla på allvar, men jag skulle snarare säga att vi inte kan legitimera en rädsla som baseras på skrämselpropaganda. Då blir den som tar rädslan på allvar en del av vägen mot folkmord. Anekdotisk evidens används flitigt och det har blivit rumsrent att påstå att media mörkar och att BRÅ undanhåller statistik.

Mattsson talar om en diskussion han och hans svärfar hade för några år sedan när moskén i Fittja ansökte om att få ha böneutrop vid fredagsbönen. Det borde inte få ske i Sverige säger svärfar, världens egentligen snällaste människa, som dessutom bor i Blekinge och troligen inte kommer att sätta sin fot i Fittja och om han mot förmodan gör det är det troligen inte på en fredag, i alla fall inte böneutropet och om han nu ändå skulle göra det är det över på någon minut och han kommer troligen inte få några bestående men. Just det här att haka upp sig på små detaljer, som egentligen inte berör oss alls är väldigt typiskt, inte bara för vår tid. Att måla fan på väggen och dra helt absurda slutsatser utifrån en liten, isolerad och i många fall helt ofarlig händelse.

Mattsson visar ett foto av Anna och Jon Klein, fem och tre år gamla. Fotot hittades i Birkenau och troligen dog de där. Två barn från Frankfurt am Main, som mördades. Av vilken anledning? Var de ett hot? Nej, men de tillhörde grupp B. Då Nürnberglagarna trädde i kraft gjordes en ny befolkningsgenomgång, där religions- och folktillhörighet registrerades. Då visste man vilka som var judar, romer och då var det lättare att transportera bort de som inte passade in, som Anna och Jon.

Det är inga monster som skapar dessa register eller ens monster som körde människor till Auschwitz. Istället var det hemmafruar som jobbade extra och deras män som var lokförare. Det är viktigt att komma ihåg att allt börjar med vanliga människor som följer order. Det handlar inte om att de själva riskerar att föras till koncentrationsregler. Det värsta som möjligen kunde ske var att de blev av med sitt jobb. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Det handlar inte om att de inte vet vad de gör, utan om att de inte protesterar utan bara gör.Människor som inte längre får finnas deporteras och deras tillhörigheter säljs till hugade spekulanter. Vet de som köper att sakerna de köper kommer från människor som förts bort? Självklart gör de det. Vanliga människor är en del av Förintelsen och det får vi inte glömma. Det handlar inte bara om att Hitler var galen, utan att han fick hjälp av väldigt många som bara gjorde sitt jobb. En väldigt liten del av alla medskyldiga var en del av dödandet, men det är ofta dessa få vi fokuserar på. Istället borde vi fokusera på de andra.

Varje gång någon (och de börjar bli många) skriker om hur viktigt det är att registrera ursprung och religon för att kunna se vilka som begår brott, blir de en del av ett system som sorterar och som skulle kunna leda till något mycket värre. Problemet är när åsikter som dess normaliseras. När det blir rumsrent att prata om att asylrätten borde avskaffas, att vi bara imponerar män som hatar kvinnor och att de som kommer hit inte är ”riktiga” flyktingar. Då har vi kommer en bra väg mot den riktiga katastrofer och det är inte någon flyktingkatastrof det handlar om.

Makroperspektivet handlar om kriget mot terrorn, medan mikroperspektivet handlar om vad många lärare och andra människor faktiskt gör dagligen. Uppdraget är att upptäcka och hindra radikalisering och det är ett uppdrag som lärare kanske kan ha, men vi kan inte vara ytterst ansvariga för att hindra radikalisering. Kausala samband är viktiga att lyfta fram. En ung människa som inte vill leva, vilket gäller allt för många ensamkommande från Afghanistan just nu, vill inte nödvändigtvis skada andra. Det betyder att slutsatsen att just detta skulle leda till att de blir terrorister är tagen i luften, även om det självklart skulle kunna hända. Mattsson berättar om en före detta elev som dog under strider med IS. Han såg sidor som var obehagliga, men också andra sidor och säger att han inte med säkerhet kunde säga varför hans storebror blev lärare och den yngre brodern död terrorist. Att säga att lärare har ansvar för att uppmärksamma radikalisering är därför att ställa orimliga krav. Vi behöver många gånger vara socialarbetare, då någon annan sådan inte finns i klassrummet, men vi kan inte bära ansvaret för att förhindra våldsbejakande extremism.

I Storbritannien är lärare skyldiga att rapportera elever som de upplever riskerar att radikaliseras. Det blir alltså skolans ansvar att uppmärksamma extremism. De rapporterade eleverna undersöks utifrån 22 punkter, som ska synliggöra radikalisering. Forskningen som ligger till grund på detta är hemligstämplad och kan inte granskas. Bland punkterna finns t.ex. fattigdom, men sammantaget leder punkterna till att leta fram fattiga, unga män med muslimsk bakgrund. De ska sedan få behandling för att inte utveckla extremism. Rapporteringen har nåt absurda nivåer, vilket får symboliseras av en liten pojke på ca 4 år, som ritade en bild av sin pappa som lagade mat, men order bomb kom med i förklaringen och han rapporterades och familjen förhördes. Mattsson påpekar risken att ett system som det i Storbritannien snarare kan skapa mer extremism snarare än mindre, då det skapar misstänksamhet och motsättningar. Även i Sverige börjar ett liknande angivningssystem växa fram, där namn ska rapportera till SÄPO utifrån vissa kriterier. Ett brott mot grundlagen påpekar Mattsson. Lärare blir alltså en del av ett system som liknar det som växte fram i Tyskland under 30-talet, när vi uppmanas att anmäla misstanke utan egentlig underbyggnad. Det finns andra rutiner, att göra orosanmälan till socialtjänsten och kanske en polisanmälan, men att rapportera åsikter till SÄPO är att gå över gränsen. Ett sådant agerande bryter mot Europakonventionen och även mot grundlagen. Dessutom blir vi en del av en rörelse som vi säger oss vilja motarbeta. Om extremism dessutom betyder islamism är de som blir gladast helt klart Nordiska motståndsrörelsen, påminner Mattsson.

Vi vill inte ha extremism i samhället och vi vill stoppa terrorism, men inte till vilket pris som helst. Samhället har ett ansvar att förebygga, förhindra och straffa. Vi kan inte veta vad utsatthet kan leda till. Vi ska alltid göra vårt yttersta för att de elever vi möter ska lyckas. Vi ska vara på deras sida och kämpa för deras skull. Det är polisen som ska ha ett övergripande samhällsansvar, inte vi som arbetar i skolan. Vi ska förebygga, inte straffa.

Under en fikapaus talade jag med Mattsson om en elev som jag tycker genomgår en obehaglig radikalisering, som jag har svårt att möta. Jag blundar absolut inte och försöker hitta vägar att nå honom och självklart också resten av mina elever, utan att försöka argumentera emot och vinna den argumentationen, då det är ett omöjligt uppdrag. Detta talade Mattsson om i höstas då han var här förra gången och berättade om en debatt mot en ung kille som han vann just då, men som han kanske i förlängningen knuffade in i ännu mer extrema miljöer.

Konfrontation pedagogik syftar till att kontrollera, inte frigöra. Fokusera på hur barnet ska vara, inte hur det har det. Eleverna ska bli duktiga på att uttrycka ”rätt” explicita värderingar. Om vi rapporterar de som inte gör det finns det en risk att vi trycker undan åsikter och därför inte ger eleverna möjlighet att pröva sina åsikter. Kritisk socialpedagogik handlar istället om att öka elevernas möjlighet att lära känna sig själv. Läraren ska vara den empatiskt nyfikne som står kvar, säger Mattsson. Vi kommer inte att vinna alla diskussioner, då riskerar vi att förlora eleverna. Det är inte vår uppgift att övertyga elever om allt möjligt, men att vara nyfikna och fråga varför vissa saker är så viktiga för vissa elever. Anekdotisk evidens är ett begrepp att föra fram, vilket är precis vad jag försökt göra de senaste veckorna. Kausala faktorer och korrelationer behöver tas upp med just de orden. Om tiden är galen behöver vi tro att de kan bli en del av en bättre värld. Inte ett problem som ska kontrolleras.

Språket, hur vi talar om saker är viktiga. Terror fanns före 9/11, men nu kan vi inte tala om terror utan att förhålla oss till det. Idag är terrorism synonymt med islam, vilket ger ett ensidigt perspektiv. Kriget mot terrorn är det första kriget utan gränser. Det pågår över hela världen och alla påverkas. Gränserna för kriget är upphävda. För terroristerna är hela poängen att slåss mot civila och det finns också en acceptans för att civila dödas även i kriget mot terrorn. Kriget utan gränser har gett upphov till att kriget finns på allas bakgård och därför påverkar den alla och kan därmed radikalisera människor över hela världen. Den som blir våldsutövande extremist eller terrorist,  men utanförskap kan också bestå av annan kriminalitet och eller drogmissbruk.

I engelskan finns begreppet pre-crime, som skulle kunna översättas med förkriminalitet. Innan människor landar i extremism har troligen något redan hänt, som skulle kunna ge oss ledtrådar om vad de är på väg. En människa kan dock vara kriminell och inte kriminell samtidigt. Det är inte så lätt att alla tar samma väg mot radikalisering och även om vi undersöker individers väg till extremism, så är det svårt att skapa modeller kring det, även om forskare försöker göra det.

Det är 300 som åkt från Sverige för att kriga för IS. De första mellan 20 och 35. Ungefär 300 av 1,5 miljoner, men ingen kan säga hur många som var potentiella terrorister som valde en annan väg. Eftersom vi inte vet det, så vet vi inte heller hur vi ska göra för att de som riskerar fel väg faktiskt väljer rätt. Om två barn uppforstrade i samma familjväljer helt olika vägar, att en blir IS-krigare och en lärare, visar att det inte är enkelt att förutse eller förklara radikalisering.

Mattsson är intresserad av att få tillgång till socioekonomiska data om IS-krigare, som SÄPO tydligen har, ska ha sammanställt, men ännu inte avslöjat. I Norge vet vi att 30% begått brott innan de reste för att strida för IS. De är alltså kända av polisen. Vad gör vi med den informationen?

Det Mattsson fick också veta om de 300 är att merparten inte har avslutat gymnasiet och ingen hade examen från högskola eller universitet. Utanförskap skulle alltså kunna vara en faktor och program som introduktionsprogrammen troligen ytterst viktiga för att förhindra radikalisering. Om basen för rekrytering ska minska borde alltså utbildning vara betydelsefullt att satsa på. Speciellt för de som riskerar att inte klara gymnasiet.

Mycket ansvar läggs alltså på lärare, något Mattsson är kritisk till. Han talar om ”terapirisering” av undervisningen och hur lärarens ansvar blir det som socialtjänsten och i förlängningen staten, borde ansvara för. Vanligaste orsaken till kontakt med socialtjänsten är fattigdom. Visst kan vi kanske uppmärksamma ”sårbara ungdomar”, men vi kan inte trolla och vi kan inte få bort fattigdom med personliga, stödjande samtal. Vi försöker bota fattigdom med Ritalin, säger Mattsson halvt på skämt och halvt på allvar. Han ondgör sig också över vårt behov av att dela in värderingar efter land och t.ex. tala om svenska värderingar  som demokrati, som om det inte vore universella värderingar. Föreställningen att vi kommit längre och att andra måste anpassa sig till oss ställer till det, menar Mattsson.

Ibland känns det lite hopplöst, när all samhällsdebatt vinklas, när människor klumpas ihop i lätthanterliga grupper och när alla förklaringar till elände stavas invandring. Det är klyftorna vi ska jobba bort och det är inte vi lärare som ska vara ansvariga för att göra det. Självklart ska vi ha en likvärdig skola, vilket vi inte har idag, men inte heller det är ytterst lärarnas ansvar.

Idag rättade jag prov som mina elever skrev i fredags. Det var ett analysprov och uppgiften var att analysera en för dem (förhoppningsvis) ny dikt eller novell. En lista på litteraturvetenskapliga begrepp som skulle finnas med var egentligen den enda instruktion de fick. Att kalla det prov och låta dem skriva så mycket de hinner på 90 minuter har visat sig vara bästa sättet för många av mina elever att prestera.

Nu var det intressanta med rättningen som gjordes idag inte analyserna i sig, utan att de var anonymiserade och jag alltså inte visste vem som skrivit texterna jag läste och bedömde. Självklart hoppas jag att min rättning är korrekt även då jag vet vem som lämnat in uppgifter, men det märktes idag hur beroende jag ändå är att veta vem som får den bedömning och kanske ännu mer den respons jag ger. En elev kan ha skrivit den bästa text hen någonsin skrivit och då vill jag inte ge en hård kommentar, medan en annan kanske underpresterat och då behöver få höra det. Eller? Idag blev jag lite osäker och insåg att det kanske inte skiljer på min bedömning av texter för att jag vet vem som skrivit, men definitivt på den respons jag ger.

Fortfarande vet jag inte vem som fått vilket resulat och det känns riktigt spännande. När jag vet det kan jag säkert få ännu mer ledtrådar till huruvida min bedömning brukar vara rättvis eller inte. Det ska bli väldigt intressant. Tyvärr är det program eleverna skrev i lite för buggigt och alla elever lyckades inte skriva i det. Deras texter fick istället skrivas på Classroom och skickas till Urkund. Det är lite synd.

Imorgon skriver mina elever och många andra nationella prov i Svenska 3. Många är nervösa och jag har försökt att lugne dem så mycket som möjligt. På samma gång är det viktigt att de verkligen har koll på texterna i häftet som de ska använda, för de må ha mycket tid, men inte så mycket tid att de hinner läsa och sätta sig in i en massa texter. Att anteckna och/eller göra en tankekarta för att samla tankarna är ett råd jag ger mina elever. Dssutom vill jag att de läser igenom instruktionerna flera gånger under skrivprocessen, så att de säkert vet att de är på rätt väg.

Viktigast är dock att hitta strategier för att lugna nerverna och för att komma tillbaka till sitt skrivflow om allt verkar låsa sig. Jag är inget fan av salsskrivningar och försökte på alla vis göra dem till en trevlig stund då jag själv studerade. Kaffe i massor var ett måste och ofta drack jag minst en kopp medan jag tänkte igenom det jag skulle skriva, innan jag faktiskt skrev ett enda ord. För mig var det avstressande.

Mitt råd till mina elever är att försöka hitta lugnet. Det är lättare sagt än gjort självklart, men om paniken börjar komma krypande måste den motas bort. Många tycker att det är jobbigt att inte kunna lyssna på musik under provet, men det går ju faktiskt att framkalla musik i huvudet som kanske kan bidra till fokus och lugn. Just koncentrationsförmågan brister för många. De störst av minsta ljud och tappar då fokus. Nu när musikmaskinen också är en telefon uppkopplad till internet är det dock inget alternativ att låta dem lyssna.

Själv ska jag sitta och vakta skrivande ungdomar. Rätt så tråkigt faktiskt. Samtidigt känns det skönt att finnas där om någon nu skulle behöva en lugnande hand på axeln eller lite annan slags pepp. I år är första året jag faktiskt inte är orolig över hur mina elever ska prestera. De är förberedda. Visst kan någon eller några misslyckas, men jag har varit mycket mer nervös tidigare. Förhoppningsvis har mitt lugn smittat av mig på dem, eller så (hemska tanke) har jag lugnat dem så mycket att de inte tar provet på allvar. Nej, det tror jag inte. Eller? Så mycket för den lugna läraren.

Mest nervös blir jag över att vi för första gången ska testa att låta eleverna skriva i DigiExam. Jag har testat det flera gånger med eleverna och när det funkar är det bra, men tyvärr har några elever haft problem varje gång. Olika dessutom, så det verkar handla om programmet eller möjligen internetuppkopplingen, inte att de inte förstår hur programmet fungerar. Om det är något jag behöver hjälp med så är det en tumme eller två för att tekniken inte ska strula.

Några dagar kvar innan alla högar är rättade och alla betyg satta. Det här är verkligen en orimlig tid sett till arbetsbelastning och jag undrar varför det blir så varje år. Jag har ändå jobbat som lärare sedan 1999 och borde ha lärt mig. När jag brutit ihop är det dags att komma igen. Då ska jag bestämma vilka uppgifter jag ska behålla nästa år och vad som behöver göras om. Något jag funderat mycket över är hur jag ska inleda kursen Svenska 1 för att skrämma eleverna lite lagom. Det har blivit tydligt i mina enskilda samtal med eleverna att det tar tid för dem att förstå att svenskkursen är så annorlunda och så mycket svårare än de varit vana vid. Kanske är det så med ämnen de ”alltid haft” och räknar med att de kan. Flera har uttryckt att de inte trodde att de skulle behöva lära sig så mycket nytt, men många är också de som är glada att de faktiskt gjort just det.

Svenska 2 är som alltid en svår kurs då den innehåller så mycket. Jag har just haft en läsprojekt om Selma Lagerlöf då eleverna läst kortromaner av henne. Även det har varit svårt, men de resultat jag fått ta del av hittills visar att eleverna lärt sig en hel del. Tidigare har många haft svårt att koppla författare-verk-epok, men nu verkar många fått grepp om det. Jag funderar därför på att inleda kursen nästa år med att läsa just Lagerlöf, eller i alla fall ha något gemensamt läsprojekt. Fördelen när många läser samma bok är att jag lätt kan stötta dem och att de dessutom kan stötta varandra. Nästa år ska jag dessutom ha samma klass i Svenska 2 och Historia 1b,  vilket gör att just kopplingen mellan verk och den tid då de skrevs känns lättare att få till. Det ser jag fram emot.

När det gäller Svenska 3 har det gått över förväntan. Visst har jag fått sparka lite extra på några elever, men speciellt det vetenskapliga skrivandet har fungerat bättre i år. Även där har jag gjort mallar jag är nöjd med och då de kom till lite för sent i år hoppas jag att resultaten blir ännu bättre när jag kan använda dem från början. Den största utmaningen med Svenska 3 är egentligen att hitta delar som lättar upp kursen. Det blir så himla tungt och tråkigt annars.

Det roligaste med läraryrket är att planera. Jag önskar nästan att jag hade en assistent som kunde jaga elever, rätta det sista och sätta alla betyg. Då kunde jag börja läsa och planera nya projekt istället.