Schemat ändras fortfarande och det är lite snurrigt, men mest är nya jobbet så himla roligt och inspirerande. En massa nya elever och galet många namn att lära sig. Ett gäng i varje klass som kommer att behöva jobba lite extra hårt, några som behöver få en spark i baken ibland och några som behöver bromsas. De är dock alla lugna, de lyssnar (oftast) och jag har inte ens behövs tänka på att höja rösten. Jag har redan insett att jag behöver se över min tidspessimistiska sätt att planera. Eleverna gör det de ska, några är redan borta mycket och kommer att få svårt att hålla tempot, men alla kör på när de finns på plats. Alltså blir det tid över. Tid som förra året gick till att skapa lugn ägnas nu åt skolarbete.

Roligt är också att få umgås med kreativa ungdomar, som har en passion. Även om den handlar om musik, teater, bild, foto eller film och inte svenska smittar det liksom av sig. Ettorna och tvåorna har fått spåna idéer på vad vi kan göra i år, utifrån ämnes- och kursplaner och måmnga förslag är riktigt bra. Treorna är lite skärrade ska sägas, de vet att Svenska 3 är svår och har dessutom lite vuxenångest inför studenten, men de flesta gick igång på att studera politisk retorik och argumentera utifrån olika ämnesområden som är viktiga i valrörelsen.

Om resten av terminen blir hälften så rolig och trevlig som de här första veckorn har varit, kommer det att blir en kanonhöst. Det känns gött.

Att Jan Björklund inte tar något som helst ansvar för de sjunkande skolresultaten, eller de ökade klyftorna mellan de som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det, är så pinsamt och så tragiskt att jag saknar ord. Att införa betyg tidigare, lägga pengar på läx-RUT och införa fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Frågan är om en ny skolminister kommer att lyckas bättre, men sämre lär det inte kunna bli. Det räcker inte heller att bara pumpa in pengar i skolan, utan att fundera över hur de ska användas. Jag skulle önska fler vuxna i skolan, inte nödvändigtvis mindre klässer, även om smärtgränsen är passerad i klasser med fler än 30 elever, men helt klart möjligheten att vara flera vuxna i en klass samtidigt. Då når vi större lugn och dessutom sker ett idéutbyte mellan lärare naturligt. Chansen att det i alla fall blir mer likvärdigt inom en skola är då större och där finns nu stora skillnader. Att sätta sitt barn i skolan är ett lotteri. I samma skola kan vardagen för eleverna se väldigt olika ut, beroende på arbetslag, undervisande lärare och klassens sammansättning. Det är inte okej.

Tänkte bara meddela att lärarhandledningen till English from the Beginning går att beställa, med beräknad leverens v.41. Den är massiv, 205 sidor och innehåller en massa extra övningar, checklistor utifrån Europeisk Språkportfolio, på svenska och engelska, samt en massa spelkort och andra lättsamma övningar att använda för att få eleverna att prata engelska.

Här finns ett smakprov.

Nyss hemkommen från föräldramöte i ena sonens arbetslag och måste skriva av mig. Är så vansinnigt förbannad. Sonen går i år 2 och vi är riktigt nöjda med hans lärare och det upplägg som finns i arbetslaget. De har hittat en bra mix av mer projektbaserad undervisning, mer traditionell sådan och en svenskundervisning utifrån En läsande klass. Jag är imponerad och sonen trivs. Målet är att minimera läxor, vilket jag också är nöjd med, men att erbjuda färdighetsträning för de som behöver. Vi får veta att ungarna bör kunna additions- och subtraktionstabeller upp till 20 och multiplikationstabeller upp till femman. De tränar i skolan, men kan behöva göra det lite hemma också. Det rekommenderas, men lärarna påpekar också att de ansvarar för elevernas lärande i skolan. Allt borde vara frid och fröjd.

Till saken hör att svenskläraren förra året bad oss föräldrar läsa i 15 minuter varje dag med våra barn, gärna låta barnet läsa högt, eller turas om att göra det i valfri bok. Det bev ett himla liv. Skulle föräldrar välja bok själva och läsa med barnen varje dag? Troligen är det därför lärarna är lite osäkra när nya läseboken introduceras. De vädjar om hjälp med att få eleverna att träna upp sitt läsflyt, läsförståelsen jobbar de med i skolan. Jag som egentligen kan tycka att läxor borde undvikas, kan se en poäng med att färdighetsträning görs hemma, men tycker att det borde räcka med att lärarna ger information om vad som kan behöva tränas, inte att det måste ske på en viss dag eller på ett visst sätt. Men visst, har lärarna bestämt att en läsebok är bra, så tänker jag att det får vara så.

Nu börjar kraven att ställas. Kan lärarna se till att boken kommer ner i väskan och att väskan kommer hem? Kan de se till att föräldarna får mail om exakt när läxan ska göras och hur? Vad menar det med att de har en läxa i veckan, vilken dag ska den göras då och hur ska den förhöras? Det räcker inte att det skrivs på bloggen vad läxan är, för alla hinner/vill/orkar inte läsa där, kan de få ett mail istället? Fast några vill helst inte behöva gå in på mailen, kan de skriva både på bloggen och skicka ett mail? Skulle det möjligen gå att få fler och andra läxor också, gärna specifikt för deras barn och gärna längre redogörelser, helst var tredje vecka eller så om vad deras barn gjort eller inte gjort. Kanske på Unikum, eller på mail, eller helst både och. Och gärna från både mentor och ämneslärare. Eller kanske hinner de hjälpa eleverna med läxorna på fritids, så att de slipper ta hem, men de vill gärna veta vad de gör ändå, för deras barn berättar ju ingenting hemma och de vill ju gärna ha koll. Och handstilen, kan de få material att träna det kanske? Och i mitt andra barns arbetslag så gör de så här också, kan inte ni göra så. Nej, säger någon annan, det är vi inte alls nöjda med, vi vill hellre ha det så här. Någon blir upprörd över att läs- och matteläxor rekommenderas. Det borde vara ett krav. Andra talar om att de blivit lovade en läxfri skola och är det då så att rektorn har ljugit, eller är det så att de har ändrat sig eller hur är det egentligen.

Lärarna krymper, mumlar att de gör sitt bästa. Jag blir förbannad, undrar hur mycket föräldrarna tycker att det är rimligt att lägga på lärarna. Har man ett barn som glömmer läxor, behöver man som förälder kanske stötta lite också. Behöver barnet träna läsning kanske det är bra att läsa lite hemma, oavsett om man får läxa eller inte. Varför inte köra lite huvudräkning efter nattsagan, inte för att det är läxa, utan för att det är bra med repetition och för att det kan vara kul. Och om det läggs information om vad barnen gör i skolan på en blogg, så är det väl för katten bara att läsa där och ställa specifika frågor till sitt barn, för att få veta mer. Kanske behöver ett barn träna på att sätta ord på sin dag. Kanske ska man som förälder inte bara nöja sig med ett ”bra” som svar på frågan ”hur var det i skolan idag?” eller ett ”inget speciellt” på frågan ”vad har ni gjort idag?” eller så kanske det är bra att ställa helt andra frågor. Jag brukar fråga ”vad är det roligaste du gjort idag?”, ”vad är det bästa du har lärt dig?” eller så ser jag till att anknyta till den information jag fått av lärarna och frågar ”jag har hört att ni jobbar med läsfixarna, kan du berätta vad det är för något?”, ”matteläraren berättade att ni jobbar med fyrans multiplikationstabell just nu, vet du vad 3 x 4 är? 4 x 7? osv, osv, osv. Prata med era barn, se till att ni visar att ni är intresserade av vad de gör i skolan, då visar ni också att skolan är viktig. Det är en förälders ansvar.

Lärare har ansvar för att deras elever ska nå de mål som finns i kursplanerna. I vårt fall är det självklart viktigt att de nationella proven i år 3 är förberedda, så att de går smärtfritt. Men lärare kan inte ansvara för varenda liten detalj som rör varje unge, någonstans måste vi som föräldrar göra det som är självklart i ett föräldraskap. Prata med våra barn, uppmuntra dem att lära, läsa för dem, diskutera det lästa, prata om vad som händer i världen, helt enkelt vara vuxna förebilder och finnas där för sina barn. För detta behöver vi inte detaljerade redogörelse från någon lärare. Det räcker väl med att barnen curlas sönder och behöver viss curling i skolan, måste även föräldrar curlas till förbannelse? Eget ansvar är viktigt för barn, men faktiskt också för dagens föräldrar. När vuxna människor låter lika handfallna, osjälvständiga  och gnälliga som små barn har det helt klart gått för långt. Därmed inte sagt att en förälder inte får kritisera lärare och ifrågasätta vad de gör, men det är skillnad på att ställa rimliga krav och förväntas bli serverad allt och lite till.

En sak som uppmärksammades allt för lite är att 95% av eleverna känner sig säkra i skolan och trivs mycket bra. Det tyder på att lärarna gör ett bra jobb, med eller utan detaljerade läxor.

En av de coolaste sakerna med att jobba just på estetiska programmet är att eleverna drivs av en passion till exempel till musik, teater, konst, foto eller rörlig bild. Min passion är litteratur och språk och att jag varit väldigt tydlig med det tror jag har gjort eleverna nyfikna. De vet hur det är att tycka riktigt mycket om något och när jag går igång med mina svensksaker är det som att de också vill förstå storheten utifrån respekt för min passion och i förlängningen av mig. Det gör mig glad.

Nu ser jag fram emot att få bli en del av deras passioner. Att se deras bilder, uppleva deras konst, höra deras musik och se deras föreställningen. Det ska bli otroligt roligt!

Fridolin och Baylan sägs slåss om posten som utbildningsminister. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den förstnämnde får posten. Inte för att jag tror att han kan göra skolan perfekt, men jag är övertygad om att han kan vända den totala felnavigering som Björklund och Alliansen orsakat. Som inspiration vill jag att den som snart ansvarar för den svenska skolan lyssnar på vad Ken Robinson har att säga. Vi lyssnade på ett av hans TED-talks igår på vår APT, det var bra, men jag hittade inte rätt klipp. Medan jag letade hittade jag det här klippet, som jag tyckte ännu mer om.

Just påminnelsen om att god och kreativ undervising just nu bedrivs trots den rådande skolpolitiken, inte tack vare, stämmer helt klart även i Sverige.

Jag har inte riktigt vågat ropa hej, innan det varit helt klart vem som ska ta över efter Jan Björklund. Har fler än en natt drömt mardrömmar om att han lyckats krångla sig in i regeringen och tvingat sig till posten som utbildningsminister. Men se, nu är han borta. Äntligen. Istället är det Gustav Fridolin som blir utbildningsminister och vi får en helt ny minister, en gymnasie- och kunskapslyftsminister, Aida Hadzialic, som ska ansvara för bland annat gymnasiet och sfi. När jag presenterade ministrarna för mina elever idag, påpekade jag att hon är ung och att det säkert är bra, då hon ganska nyss gick på gymnasiet själv. Varvid en elev utbrister ”men det är ju mer än sju år sedan!”, som om det var en halv evighet. Och ja, sju år är en lång tid, speciellt för unga.

Hur som helst kan det bara bli bättre och om Fridolin kan genomföra ens en bråkdel av det han säger sig vilja göra, kommer det helt klart att bli ett lyft för svensk skola. Visserligen är jag mycket tveksam till att det är rätt väg att göra gymnasiet obligatoriskt, då jag är rädd att det kommer att lägga skulden för ett misslyckande på eleven i ännu större utsträckning än nu. I princip alla påbörjar en gymnasieutbildning, men färre slutför den. Vi måste ta reda på varför och erbjuda utbildningar som passar även de som idag hoppar av. Det kan handla om att ha valt ”fel” program, att man inte får tillräckligt med hjälp och stöd, att man vill ha en mer praktiskt inriktad utbildning eller att studiemiljön är dålig. Det kan också beror på mobbing och social ohälsa. För att fler ska kunna slutföra sina gymnasiestudier krävs inte tvång och hårdare krav, utan förändrade förutsättningar för såväl lärare och elever. Fler vuxna i skolan, inte bara lärare, utan inom andra viktiga yrkesgrupper inom skolan som t.ex. kuratorer, studievägledare och skolbibliotekarier.

Något som jag gillar är återinförandet av minst ett estetiskt ämne på varje gymnasieprogram. Att ge en minister titeln kultur- och demokratiminister visar tydligt att vår nya regering värdesätter kulturen och det är bra. Kanske är det läge att ta fram lite bubbel och skåla för våra nya ministrar och fira att den gamla är ett minne blott. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över det.

Vissa dagar är bättre än andra. Jag var på jobbet tidigare än vanligt, fick en kopp glögg, en lussekatt och en pratstund med nya och gamla kollegor på personalrummet innan det var dags för årets luciatåg. För första gången var det mina elever som stod för showen, eller ja, som alltid var det esteteleverna, men de har inte varit mina tidigare. Fina, fina, fina ungar och så begåvade. Stolheten då jag lyssnade till dem var nästan lika som stor, som vore de mina barn. Nästan i alla fall. Tårögd var jag utan tvekan och så tacksam och glad över att få umgås med dessa ungdomar varje dag. Det må vara så att de är hopplösa ibland, men de är mina ungar, trots att vissa av dem kanske är för vuxna för att kallas så. Coolast var hon som i svart glitterklännning spelade på sin gitarr och sjöng jazzigare än någon annan, men de var alla fantastiska. Så fint att få se dem göra det bästa de vet.

På väg från luciatåget träffade jag en av de första elever jag hade på den tiden då Språkintroduktion hette IVIK. Hon var 18 år och hade varit en knapp vecka i Sverige. Nu har hon tre barn och vi har kontakt på Facebook, men det var flera år sedan jag träffade henne. Faktum är att hon såg yngre ut idag, än då jag träffade henne för första gången. Hon var också tusen gånger gladare.

Det är dagar som denna som jag verkligen älskar mitt jobb. Jag tycker alltid om det märk väl, men visst finns det tristess och rutin även i det mest spännande yrket. Dagen avslutades med en riktigt oseriös lektion med en av mina treor, där min deadline innan jul diskuterades. Var det den ortodoxa julen jag menade? Eller kanske nyår? Kinesiskt? Eller iranskt?

Därifrån var vägen inte lång till att läsa kinesiska horoskop och därefter göra jungtest. Där fick jag bekräftat att jag är en extremt känslostyrd person, ofta extrovert, men med ett behov av att få vara introvert.

Vad har jag gjort mer? Utmanat mina ettor och gett dem ett uppdrag som jag hoppas att de löser under våren. Förhoppningsvis får ni veta mer om det senare.

Men nu tar jag helg. Ha en trevlig sådan.

Den här terminen är jag tillbaka lite på Språkintroduktion. Tre timmar i veckan jobbar jag med några elever som står och stampar på en massiv platå i sin spårkutveckling och en elev som bara varit i Sverige sedan nyår. Just idag hade de flesta elever prov och det var jag och nykomlingen. Vilken underbart intensiv lektion. Det här är en skarp unge, som suger i sin kunskap som en svamp. Han tnyttjade tiden till max och det blev en lektion där hela kroppen användes, vilket inte är ovanligt på Språkintro ska tilläggas.

Vi talade om uttal och stavning. Att skriva de, men säga dom. Att fjorton uttalas med ett nästan obefintligt r, liksom fort. Vi talade om förra veckan, för att träna preteritum av verb och efter en hel del kroppsaktivitet och många bilder på tavlan lyckades han berätta om såväl punlkaåkning, som en premiärtur på skridskor. I ordet skridskor finns ett d, som inte heller uttalas.

Gilla och tycka om betyder samma sak, det kom vi fram till, liksom vad en läxa och en lektion är. Den lilla datorn han räknar med är en miniräknare och i matten använder han också en linjal. Men få ord, men mycket vilja, ännu mer gester och en och annan teckning, lyckades han forma många meningar och fick ut tankar som han inte kunnat berätta om.

Att se hur ögonen lyser och glittrar på någon som lyckats uttrycka sig på ett nytt språk är en upplevelse som ger så mycket glädje och energi. Och det behövs, för jag är utan tvekan tröttare efter en timmes undervisning med några få elever på Språkintro, än med en hel klass på ett nationellt program. Men det är en bra trötthet. Sen slipper jag å andra sidan de massiva rättningshögar som Svenska 1-3 genererar. Det är viktigt att komma ihåg att olika undervisningssituationer kräver olika saker av oss.

Men just nu är jag bara glad åt att få vara en del av unga människors språkutveckling. På alla nivårer.

Efter fredagens föreställning av Gränslandet väckte en hel del tankar hos eleverna på Språkintro, speciellt hos de fem jag undervisar mest. Dansaren Mohanned Hawazs androgyna stil gjorde dem fundersamma. Fnissiga, snarare än provocerade, men jag och en kollega pratades vid och bestämde att vi måste prata om det här med normer och hbtq.

Jag funderade ett tag på hur jag skulle gå till väga, då eleverna varit i Sverige mellan 2-6 månader och har en mycket begränsad svenska än så länge. Jag valde att använda bilder och mycket upprepningar av få ord. Först ordet kärlek, illustrerat med hetero- och homosexuella par. Bröllop, som illustrerades på tre sätt och med tillägget att det går att välja om bröllopet ska vara i kyrkan eller inte. Tredje omgången bilder handlade om familjer och hur en sådan kan se ut. Regnbågsfamiljer och stjärnfamiljer var inga begrepp jag introducerade, inte heller kärnfamilj, men jag ville visa att det finns flera sorters familjer. Du får bestämma själv vem du älskar, vem du vill gifta dig med och vem du skaffar barn med. Du kan också välja att inte gifta dig eller skaffa barn. Viktigast är att respektera andras val.

Nu är det inte så rosenskimrande i verkligheten att alla hbtq-personer accepteras och kan gifta sig eller skaffa barn utan att det står hinder i vägen. Det tar vi senare. Syftet nu var att öppna elevernas ögon för vilka lagar och regler som gäller här. Vi hittade en lista över i vilka länder samkönade äktenskap är tillåtna och de konstaterade att i Afrika, där deras hemländer ligger, är det svårt att leva som något annat än heterosexuell.

Samtalet fortsatte, med få ord, till jämställdhet och status för män och kvinnor. Vidare till tankar om vad flickor och pojkar fick göra och huruvida föräldrar ville ha döttrar eller söner. Där hade de olika erfarenheter. Slutligen kom vi in på aga, som de alla såg som något naturligt. De hade blivit slagna både hemma och i skolan. Det var det normala och inget som ifrågasattes. Sedan var de medvetna om att det såg olika ut i olika familjer även i deras länder, men normen var ändå att aga förekom. Det är självklart otroligt viktigt att de förstår att det inte är okej med våld mot någon och absolut inte mot sin fru eller sina barn. Ibland är det lätt att glömma att våra elevers bakgrund och erfarenheter skiljer sig så mycket från det som vi är vana vid. Min strategi är alltid att samtala och aldrig döma. Däremot markerar jag alltid  att våld och diskriminering av alla slag är absolut oacceptabelt.

Nu vill jag abslut inte påstå att ifrågasättande av homosexualitet eller personer som bryter normer på andra sätt är unikt för Språkintro, för så är det självklart inte. Även på mitt andra program Estetiska Programmet var några elever provocerade. Någon deklarerade att hen inte ville tvingas en dansande man i kvinnokläder i skolan och ett fåtal andra för förbannade över att ordet hen användes och försvarandes. De stora flertalet uppskattade dock föreställningen och gillade speciellt musiken skarpt.

Det blev en riktigt bra lektion och det kändes verkligen som att mitt budskap gick fram. Modersmålslärarna fick ta över och tala om samma ämne, så att vi fick en liten extra garanti för att de förstått. Om några veckor kommer RFSU och har sin kurs på lättare svenska, med ett material som vi var med och provade ut.

Våren var intensiv och jag hann inte med den här bloggen. För första gången hade jag endast gymnasiekurser, alla tre svenskkurserna och det tog en del tid. Alla klasserna var nya och jag investerade mycket tid till att lära känna sisådär 130 elever. Dessutom skrev jag en hel del på min bok inför svenska och sva 1, som kommer ut på Liber i höst. Just nu har jag skickat tillbaka första versionen av det formgivna manuset med en rad ändringar. Mycket är jag nöjd med, men det är svårt att hitta rätt nivå på ett läromedel som ska förbereda elever för att klara gymnasiet. Många av de böcker som finns på marknaden underskattar elevgruppen och erbjuder en allt för förenklad kurs, men det finns också böcker för högstadiet som är mycket svåra.

Min plan är att försöka skriva här i alla fall ibland under hösten. Jag ska dela min tid mellan introduktionsprogrammen och estetiska programmet, vara ledig en dag i veckan för att kunna skriva fler läromedel och kanske plugga något. Så himla lugnt blir det alltså inte nästa läsår heller, men det känns som om det kommer att bli ett roligt och givande år.

Anledningen till att jag skriver just nu är att jag sprang på en av eleverna på Språkintroduktion när jag var och handlade. Jag insåg då hur himla fina elever jag har och vilken tur jag har som får jobba med ungdomar av olika slag. Precis då försvann ångesten över att höstterminen snart drar igång och jag fick energi. Det kändes riktigt bra.

Den tionde har jag deadline på första kapitlet av ett nytt läromedelsprojekt. Sedan drar hösten igång på allvar.

”Man behöver inte plugga skrämsel, man bara gör det”, säger Sullivan till Mike i Monsters University. Mike är den som pluggar och rent teoretiskt vet hur man skräms. Han vet också hur man kan göra det på många olika sätt. Sullivan bara kör, han har en skrämseltaktik och den räcker gott för honom. Han är bra, men saknar en repertoar för att bli bäst.

Det här får mig att tänka på flera saker. Dels på de elever jag mött som anser att det handlar om talang, inte om hårt arbete, men också på diskussionen om behöriga kontra obehöriga lärare (avskyr uttrycket för övrigt).

De som lägger ner tid, pluggar och övar blir bättre. Nu blev Mike ingen fantastisk skrämmare, teorin hjälpte honom en bit men inte hela vägen. Utan sitt driv hade han dock i skrämt någon alls. Sullivan är rätt bra från början, men blir inte bättre under filmens gång. Han hade med teoretisk kunskap kunnat bli fantastiskt bra. De monster vi träffar på Monsters University är inte lika bra, men de som tror sig veta allt är inte bäst.

Så vad vill jag säga? Att talang inte räcker, att utbildning är nödvändig. Detta gäller såväl våra elever, som de som arbetar som lärare utan formell utbildning. Kanske kan de skrämmas på ett sätt, men de riskerar att som Sullivan, misslyckas med att använda rätt skrämseltaktik vid rätt tillfälle vilket gör att det önskade resultatet uteblir. Däremot kan inte alla bli skrämmare. En sådan som Mike kanske ska välja en annan väg och hitta ett yrke som passar bättre.

Ungefär så.

Imorgon börjar året, läsåret 15/16 då jag ska ha två estetklasser i Svenska 3, engelska på Introduktionsprogrammen och en del svenska som andraspråk i Språkintroduktion. En dag i veckan ska jag skriva läroböcker och plugga. Jag har just bestämt mig för att läsa Svenska som andraspråk för att få gymnasiebehörighet. Egentligen behövs det inte på Språkintroduktion, men jag vill gärna ha behörigheten ändå. Det blir studier på distans  med två lördagsträffar på Göteborgs Universitet under hösten. Risken är som vanligt stor att jag tagit mig vatten över huvudet, men jag hoppas på ett roligt och lärorikt år. Tanken är att jag ska jobba heltid i vår, men vi får se hur det blir. Blir det 100% får jag nog ta det lugnt med studierna.

Någon annan som ska läsa kursen?

Det där att hitta fortbildning som passar alla på en gymnasieskola är självklart i princip omöjligt, men då Linda Asplund föreläste för oss igår var det så nära perfekt som det kunde bli. Asplund jobbar till vardags samordnare i Språk- läs- och skrivutveckling på Pedagogisk Inspiration Malmö och hennes sätt att kombinera teori och praktik kring språkutvecklande arbete var verkligen riktigt bra. Själv hade jag redan teorin, då det mesta som nu tas upp i de läs- och skrivmetoder som nu blivit populära har sin grund i andraspråksforskningen, men det var ändå nyttigt att få någon annans praktik att lägga till min egen.

Att vi lärare behöver stötta våra elever i deras läs- och skrivutveckling även på gymnasiet blir tydligare för varje år. Att det dessutom måste ske i alla ämnen är nödvändigt och därför var det extra roligt att Linda Asplunds föreläsning togs så väl emot av så många. Nu kör vi på lite själva, innan det förhoppningsvis blir mer inspiration utifrån. Jag köpte in Greppa språket till arbetslaget för flera år sedan, men ingen har tidigare velat läsa. Nu lät det annorlunda och det är bra.

Ibland undrar jag varför jag tackar ja till saker som jag egentligen inte vågar, men samtidigt är jag glad över att jag mer och mer skrotat jante och den obligatoriska tanken ”inte ska väl jag” (trots att den fortfarande flyger genom huvudet). Nej, jag kanske inte gör mer fantastiska saker än andra, men om jag blir tillfrågan måste någon tro att jag kan bidra med i alla fall något hyfsat vettigt.

Idag var det lärarkväll på Världskulturmuseet i Göteborg med fokus på utställningen Playground om normer. Jag lyckades komma i alla fall typ i tid och fick ta mig en titt på lokalen där jag skulle vara en av fyra lärare i en panel. Det väldigt formella sammanhanget skrämde mig lite, men jag försökte trycka bort det.

Lite fel kände jag mig också då de tre andra deltagarna hade samarbetet med museet hur mycket som helst, medan jag knappt varit där med elever. En del handlar det om att jag jobbar i en kranskommun och att en resa med kollektivtrafik blir dyr. Som alltid önskar jag att politikerna i Lerum kunde inse att busskort till eleverna så att de och vi kan komma till Göteborg. Dels ur ren konkurrenssynpunkt, men det är självklart en politisk fråga, men också för att våra elever får chans att bli en del av Göteborgs kulturliv. Det är viktigt speciellt för våra elever på Introduktionsprogrammen att få vidga sina vyer.

Samtidigt är det inte hinder vi ska se, utan möjligheter och Playground är en utställning som jag tror skulle kunna bli en viktig del i ett större arbete med normer. Vi har redan börjat lite smått att försöka definiera normer. Nästa steg är att problematisera och vidga dem. För mig är det viktigt att normkritik inte stannar vid att bli ett modeord eller något som blir titeln på en temadag och sedan bockas av. Jag försökte sätta ord på min syn på normkritik i undervisningen i en intervju i Skolvärlden i våras.

Mycket av det jag gör dagligen handlar om ett förhållningssätt och om aktiva val gällande material, men också hur jag bemöter mina elever. Lärarnas Riksförbund har tagit fram ett material som heter Det öppna klassrummet – Lathund för ett normkritiskt arbetssätt, där det finns många konkreta tips på hur lärare kan vrida sin undervisning så att den blir mer normkritisk. För mig är det viktigt att många olika röster får plats i klassrummet. Att jag inte nöjer mig med att historieböcker eller litteraturhistorier fokusera absurt mycket på män, utan aktivt arbetar för att få in andra perspektiv.

Utställningen Playground beror många begränsade normer. Delen om vithetsnormen är riktigt tydlig och påverkade mig mycket. Mest berördes jag av Föremål och berättelser, där ofrivilliga normbrytare berättar sina historier. Jag kommer med all säkerhet att återkomma till utställningen Playground.

Jag arbetar som ni kanske vet på gymnasiets introduktionsprogram (IM). Ett program som förut hette individuella programmet (IV) och av Jan Björklund kallades ett stort misslyckande. På ett sätt kan jag hålla med honom — att elever lämnar grundskolan utan behörighet är ett misslyckande, men jag är stolt över att arbeta på ett program som ger dem en ny chans.

Det har varit en mer kaotisk terminsstart än jag tidigare upplevt, främst för att vi har fler elever än någonsin. I gymnasiets lokaler finns också en helt ny verksamhet där ett antal nyanlända flyktingar kartläggs och studerar. Om några veckor landar de hos oss.

Just i år arbetar jag inte med de mest nyanlända, utan delar min tjänst mellan Estetiska programmet, där jag har kvar mina gamla elever som nu läser Svenska 3 och IM där jag undervisar i svenska och svenska som andraspråk för de elever som arbetar för att få minst E på grundskolekurserna och i engelska för de elever som är behöriga för år 9 och därför börjar nosa på engelska 5.

En stor del av min tid ägnar jag åt att bygga relationer med eleverna och även deras föräldrar. Många har ett skolmisslyckande i bagaget och nu behöver de hjälp att hitta självförtroende och/eller motivation att arbeta mot en behörighet. Vi arbetar med MI — motiverande intervju och täta mentorssamtal. Jag har lärt mig att inte hitta lösningar, utan hjälpa eleverna att själva föreslå dem. Mycket handlar just nu om att välja väg. För den som tidigare gjort dåliga studieval av olika anledningar är det en utmaning att nu välja vägen som innebär seriösa studier.

Det handlar aldrig om att eleven gör fel eller är dålig på något sätt. En av grundbultarna i vår filosofi är att aldrig skuldbelägga. Däremot är det aldrig konstruktivt att skylla motgångar på andra. Vi vill att våra elever ska kämpa för att nå så långt det bara går och gör allt för att stötta dem. Ibland handlar det om flera mentorssamtal om dagen, längre eller kortare. Otaliga sms som peppar elever att ta sig iväg till skolan. Samtal och sms till vårdnadshavare med fokus på det som fungerar, men också direktkoppling om det inte gör det.

Det coolaste är de elever som visar sig vara en helt annan än den överlämningen från grundskolan berättar om. Det handlar sällan om att de tidigare lärarna har fel, men att en ny miljö kan ge en chans att börja om. Att bryta gamla mönster och faktiskt göra val som är bra för en själv. Det händer någonting med ögonen då en som tidigare misslyckats äntligen lyckas. Blicken mjuknar. Leendet kryper fram. Jag tror på lovebombing som pedagogisk metod. Ingen elev kan höra för ofta att det är trevligt att träffa hen och att det märks att hen anstränger sig. Ingen elev kan få för mycket beröm. En trygg elev, som känner sig omtyckt och viktig har också lättare att ta kritik. Jag kommer aldrig att tröttna på de mjuka, glada ögonen.

Många elever har börjat fantastiskt bra. Över alla förväntningar. Vissa vacklar fortfarande. Alla kommer de att ha bättre och sämre perioder under året, men jag kommer att göra allt för att de ska lyckas. För att det ska göra det krävs dock att de gör bra val. Att de lyckas får aldrig hända om att jag och mina kollegor har låga förväntningar och ger våra elever allt för enkla uppgifter. Det ska istället handla om att vi förväntar oss massor, men aldrig backar när någon behöver stöd.

Skolsveriges största misslyckande? Om du frågar mig är det inte Introduktionsprogrammen som är det, utan något helt annat. Vi kan istället bli en chans till nystart och det gör att jag är stolt över mitt jobb.

Anniqa Sandell Ring och Mikael Olofsson inleder del två på Symposium 2015 och talar om kartläggning av elevers kunskaper. De har varit med och tagit fram Skolverkets kartläggningsmaterial. De fokuserar på den formativa delen.

Olofsson inleder med att läsa ett avsnitt ur Sami Saids Väldigt sällan fin där huvudpersonen talar om sina språk och hur fokuset förändrats under den långa väg han och hans familj tagit till Sverige. En elevtext från en elev som varit två veckor i Sverige som använder den lilla svenskan hen kan i kombination med skolspråket engelska och på så sätt kunna kommunicera om än på en blandning av språk. Det är utan tvekan den röda tråd som löpt genom de föreläsningar jag varit på hittills under Symposium 2015, translanguaging, att använda elevens alla språk i processen fram till en produkt som är på svenska. Mer om det så snart jag fått gjort om mina anteckningar från igår till blogginlägg.

Generellt görs en bristfällig kartläggning av elevers tidigare kunskaper och erfarenheter och de fall de gjort används kartläggningen i princip aldrig använts för att planering av undervisningen. Kartläggningen ska göras på elevens starkaste språk och från 1/1-2016 är det obligatoriskt att kartlägga en elevs kunskaper och erfarenheter senast två månader efter att eleven börjat skolan. Hos oss finns nu en ny mottagningsenhet där alla nyanlända från 7-18 kartläggs innan de placeras i en adekvat undervisningsspråk.

Sandell Ring låter oss se en del av Chimamanda Ngozi Adichies TED-tal The danger of a single story, där hon talar om hur vi ofta ser på andra länder med ett mycket fördomsfullt och ensidigt sätt. Hon berättar hur hon själv fått en ensidig bild av mexikaner och hur överraskad hon blev då de inte bara var människor som utnyttjar amerikanska välfärdssystemet. Lika lite som alla nigerianska män misshandlar sina familjer för att hon skrivit om en sådan man, är alla amerikanska, unga män seriemördare för att en sådan beskrivs i American Psycho.

Faran med en enda historia är något vi behöver tala om mer. Inte minst gällande vår medias syn på till exempel invandrare och muslimer. Med ett parti som SD i Riksdagen eldas den bilden på ännu mer, men få andra tar ansvar för att förändra den bilden. Om man gör det är man naiv och PK (varför det blivit ett skällsord kommer jag inte förstå). Faran med en enda historia handlar också om att vi tror att vi vet hur nyanlända elever är, vad de kan och vad de behöver.

Det handlar om att tolka och göra människor vi möter begripliga, men att vi sällan ser den vi ska tolka, utan lutar oss mot det vi tror att vi vet om den grupp vi anser individen tillhöra. Åter till nyanlända elever. En grupp som självklart inte är så homogen som vi vill få det att låta som. För oss som har en liten enhet, med få elever är det svårare att nivågrupperna än på större skolor med många elever som just börjat lära sig svenska. Genom att kartlägga deras kunskaper och erfarenheter får vi ändå möjlighet att anpassa undervisningen bättre till individen, även om hen ingår i en mycket heterogen grupp. Här vill jag koppla till gårdagens föreläsningar om translanguaging och hur alla elevens språk kan användas då hen lär sig svenska. Det kan i alla fall jag bli mycket bättre på.

Det handlar också om att identifiera de kunskaper som eleverna fått på andra sätt än genom skolan och kunskaperna kanske inte heller passar in i det vi anser är kunskap. I kartläggningsmaterialet testas förståelsen, inte mattekunskaper som ser ut som vi bestämt att de ska se ut. Kartläggningen kan visa vilka kunskaper eleven har i en annan kontext och lärare måste bli bättre på att hjälpa eleven att överföra kunskaperna till en ny kontext. Kartläggningen handlar om så mycket mer än faktakunskaper, som hur elever tänker och lär. Färdiga frågor kan begränsa de kunskaper vi får om elevens kunskaper. Till exempel är vår SO-undervisning väldigt etnocentrisk och då är det självklart att elever från en helt annan kontext inte kan.

Att skriva texter på både modersmål och svenska kan visa elevens kunskaper på ett helt annat sätt än om vi bara testar kunskaper på svenska. Självklart. I teorin är det enkelt, men i praktiken svårare. Vi behöver självklart hjälp att kunna läsa texterna på elevernas modersmål och då krävs lika självklart ett bättre samarbete med modersmålslärare. Något som inte är enkelt varken i teorin eller praktiken tyvärr.

Olofsson talar vidare om formativ bedömning på ett andraspråk och presenterar en text skriven av en mellanstadieelev. En återgivande text, som inte är kognitivt krävande. Sambandsorden är bra att titta på, liksom referensbindning. Andra saker att undersöka är självklart tempus. Meningslängd, fundament och bisatser har betydelse för komplexiteten. Annat som är fruktbart att titta på är nominalfraser (np) och huruvida de är utbyggda, hur kongruensen fungerar. Även verbfraser (vp) kan undersökas. Och så ordförrådet och skrivregler. Genom att undersöka en text utifrån dessa punkter har vi ganska snabbt fått en överblick över vad eleven kan och ännu inte kan. Utifrån det kan vi hjälpa eleven ta nästa steg.

Analysen baseras på performansanalys, att inte titta på rätt och fel, utan var eleven befinner sig i sin språkutveckling. Processbarhetsteorin går ut på att alla oavsett modersmål genomgår samma språkutveckling. Att sedan variera genrer och använda genrepedagogik kan också vara användbart, trots att detta inte är en modell specifikt för andraspråksinlärare. Som Olofsson påpekar att performansanalys kritiserats för att ta för mycket tid, men påpekar att det handlar om att som lärare lära sig metoden och att det sedan går snabbare.

Olofsson ger ett exempel från språkintroduktion och en grupp med stor spridning, precis som våra grupper ser ut. Lärarna där arbetar mycket ämnesintegrerat och med explicit skrivundervisning utifrån genremodellen. När eleverna ska skriva ämnestexter är det viktigt att föra in ämnesspecifika begrepp. Registerbegreppet är här viktigt att använda.

Vad tar jag med mig? Mycket vi gör är enligt denna föreläsning är bra. Jag känner själv att jag behöver bli bättre på att verkligen ta reda på vad eleverna kan. Nyfikenhet räcker långt, men jag behöver systematisera det mer. Jag tror inte att det bara gäller mig. Jag vet att det inte bara gäller mig. Just nu har jag få nyanlända elever, då de grupper jag undervisar på IM är de grupper där eleverna går preparand och målet är att de ska ta betyg i svenska i år. Då grupperna är så heterogena, vissa elever är födda i Sverige av svenska föräldrar, andra har varit i Sverige i drygt ett år och har ett annat modersmål är utmaningen minst sagt stor. Jag måste tänka minst ett varv till och försöka vässa undervisningen än mer.

Dagens andra pass handlar om språket i historieböcker, Lotta Olvegård har undersökt strukturella och språkliga drag i historieböcker för gymnasiet. Hon undersökte fem läroböcker och koncentrerade sig på kapitlet om ”Kolonisationen av Afrika”. Eleverna som Olvegård utredde var 8 elever, som varit 4-8 år i Sverige och tre elever med svenska som andraspråk. Hon observerade undervisningen och insåg att läroböcker ofta är någonting eleverna läser hemma, medan annat material står i fokus på lektionstid. Då missar eleverna den stöttning som ges genom samtal kring texten. Eleverna fick visserligen ställa frågor på lektioner, men få gjorde det. Då läroboken inte användes aktivt på lektionerna, utan läraren istället berättade, medförde det att de kunskaper lärarna ger och lärobokens texter berättar helt olika saker. Istället för att hjälpa eleverna att erövra läroboken har läraren förenklat och i min åsikt också missatatt stötta elevernas kunskapsutveckling.

Olvegård talar om textrörlighet (Liberg mfl 2010) en tredelad, där textbaserad rörlighet, associativ textrörlighet och interaktiv textrörlighet är de tre delarna. Den första inne i texten, på ytan och på djupet. Andraspråksinlärare brister just i den textbaserade rörligheten, medan de andra delarna är ganska lik mellan elever med svenska som modersmål och svenska som andraspråk.

Lärobokstexterna utgör stora språkliga utmaningar. Det handlar om ämnesspecifika drag och ord, men också om kunskaper som behövs för att göra nödvändiga inferenser och tolka implicit information. Det krävs ett både brett och djupt ordförråd.

Andraspråksinlärare behöver stöttning för att kunna göra rimliga tolkningar. Om de lämnas ensamma med läroboken är risken stor att de missuppfattar. Helt ärligt är det inte svårt att förstå varför det blir i princip omöjligt att förstå lärobokstexter. Olvegård ger ett kort exempel och talar t.ex. om svårigheter som nominaliseringar skapar. Lexikala metaforer, som ”den europeiska erövringens andra ansikte”. De ämnesspecifika orden är ganska få inom historieämnet, men de finns och de kursiveras ofta för att visa att de är viktiga. De skriftspråksaktiga orden som ”de enorma vidderna”, ”undersåtar” är minst lika svåra. Lägg därtill en passiv konstruktion och svårigheterna ackumuleras. Det är lätt att nedslås av alla svårigheter, men Olvegård menar att många kan lösas i ett samtal. Då stannar det inte vid en irrelevant och felaktig tolkning, utan läraren kan hjälpa eleverna att komma vidare. Hon visar elevsvar kring de två ansikten som dyker upp i texten.

Att använda texten för att öka ordförståelsen är ett sätt att öka den textbaserade rörligheten. Annat kan vara att granska texter kritiskt, diskutera författarens påverkan på texten. Det handlar till exempel om det Olvegård kallar ”lokal” synonymi, som används för att variera texten, t.ex. befolkningen, den infödda arbetskraften, afrikanerna, kongleserna. Inte synonymer annars, men i just denna text.

Hinder för förståelse i texten handlar inte bara om ordförråd och grammatiska strukturer, utan även om referentiella bindningar. Vem är vem? Vem gör vad mot vem? Det finns hål i texten, som måste fyllas. Där behöver eleverna också stöttning. Exemplet Olvegård ger handlar om Kung Leopold av Belgien och Kongo. Hur beskrivs de som kolonialiserar och de som kolonialiseras? Helt ärligt vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt de textexempel Olvegård visar. Språket är helt vansinnigt. Inte bara komplext, utan snårigt formulerat och inte sällan bygger de helt på inferenser. Väldigt lite information finns i själva texten och otroligt mycket finns utanför. Ibland finns ny information i till exempel en bildtext, som kan behövas för förståelsen av texten.

Hur använder man texten som resurs? Vi kan gå in i texten tillsammans med eleverna och ställa frågor om t.ex. pronominalisering, vilka är de? Ibland finns svaret inte exakt i anslutning, utan läsaren behöver sökas längre bort i texten. Vi behöver ställa bra frågor till texten och hjälpa eleverna att hitta svar som faktiskt inte finns i texten. Det kan finnas ledtrådar som kan ge viss information. Risken är dock att de går tillbaka för långt och gör felaktiga kopplingar. Ett exempel Olvegård ger är att en elev använde en text tidigare i kapitlet om boer för att förklara situationen i Kongo, som om de vore befolkning där. Förkunskaper kan vara bra, men också göra att eleverna drar fel slutsatser. Här behövs en lärare för att hjälpa eleverna att göra korrekta kopplingar, för visst är det så att saker hänger ihop i historien.

För oss är det en utmaning att sprida de här kunskaperna till våra kollegor. Olvegård får en fråga om de elever som tror att de förstår och därför inte vill ta till sig lärarens förklaring, eller de som inte vill/vågar fråga för att inte visa sina brister.

Föreläsningen med Björn Kindenberg och Pia Nygård Larsson blir en naturlig fortsättning på det Olvegård talade om. Den handlar om att lärare i SO och NO måste lära sig vad som kan innebära svårigheter för eleverna i deras ämnen, men också att sva-lärare blir medvetna om svårigheterna och därmed kan stötta.

Nygård Larsson inleder med att berätta om no-språket och dess diskurs, hur argumentationen i texter ska ske utifrån en naturvetenskaplig norm, inte i en argumenation som hade använts i t.ex. svenskundervisningen där det är okej att tycka, tro och ha en personlig åsikt. Det naturvetenskapliga synsättet och dess teorier är viktiga att inkludera i texter i no-ämnen. I SO är det istället viktigt att kunna ta olika perspektiv och redovisa olika tolkningar och åsikter. När vi diskuterar genrepedagogik går det alltså inte att tala om en argumenterande text som en text som ser likadan ut i olika ämnen, utan om flera ämnesspecifika texter, som alla är argumenterande.

I NO är klassifikationer viktiga och NO-böcker innhåller ofta klassificerande bilder. Schematiska teckningar, som t.ex. visar organ, djur, växter i genmskärning för att visa det inre. I SO finns snarare tidslinjer och andra liknande bilder.

Verben i NO-texter är ofta statiska och beskriver ett tillstånd, snarare än en förändring eller ett förlopp, vilket kanske är viktigare i en SO-text. Lärobokstexter är ofta komprimerade och därmed svårlästa. Kopplingarna i texten blir otydliga och det finns luckor, precis som Olvegård också påpekade. Det gäller i både NO och SO.

Identifiera, klassificera och beskriva, så ser de ämnesspecifika aktiviteterna ut i NO. Läraren använder t.ex. exkursioner, uppstoppade djur, miroskop för att tydliggöra undervisningen. Ämnesläraren har kunskaper som hen kanske inte är medveten om och det måste tydliggöras. Språkläraren kan inte fördjupa kunskaper i NO om hen inte har kunskapen. Därför måste ämneslärare också vara språklärare och språklärare tänka på att genrer är mer komplexa än de (vi) kanske tänker på i våra ämen.

Björn Kindenberg fokuserar på SO och påpekar att det självklart är fyra ämnen, liksom NO inte är ett ämne. Han fokuserar på historia och samhällskunskap, som ofta är mest teoretiska. Den första texten han presenterar är en text på ganska enkel svenska om kommunens inkomster. Han presenterar några olika sätt att hjäpa eleverna i läsningen.

Första frågan att ställa sig själv är ”Vad är det jag vill att eleverna ska lära sig, få syn på?”. Därefter ”vad behöver eleverna hjälp med för att förstå texten?” Viktigt är att komma ihåg att alla texter i t.ex. historia inte är lika. Varje text har ett speciellt syfte, även om det självklart finns gemensamma drag som t.ex. orsaker på olika nivåer som individ och struktur.

Kindenberg brukar börja med att fundera över hur man kan dela in texten i kategorier, att dela upp den i t.ex. offentligt, grupp och individ. Här måste läraren oskådliggöra sammanhang. Det kan också vara bra att följa den ekonomiska processen i samhället. Kort sagt att hjälpa eleverna att se mönster i texterna.

Tydliggör först därefter genren (förklarande) och språkliga drag (olika typer av processer, nominalgrupper och nominaliseringar).

Lässtrategier för att hjälpa eleverna att läsa en text av just den här typen.

Förklara begrepp. Visst görs det även tidigare i processen, men att förklara begrepp utan sammanhang är ingen idé att börja med.

Hjälp med speciella typer av ord, tex partikelverb, sammansättningar eller sambandsord.

Språket kommer alltså sent i processen, medan förståelsen är central redan från början. Kanske en lite ”bakvänd” process mot vad många vanligen gör. Det är ett intressant perspektiv. Kindenberg visar en historietext om handel, där det kronologiska perspektivet helt saknas, utan texten istället konstruerats kring ett ämne med olika nedslag som exempel. Det kräver en hel del förkunskaper tänker jag och Kindenberg talar också om hur viktigt det är att arbetet med förståelse och sammanhang kommer före t.ex. lässtrategier och språk.

Kindenberg tipsar om boken Att göra tänkandet synligt: en bok om begreppsbaserad undervisning, av Sten Arevik och Ove Hartzelldär begrepp i en modell går från abstrakta tankebegrepp och mer konkreta sakbegrepp. Sakbegrepp är ”glosor” och tankebegrepp ”grammatik”.

Nu hinner föreläsarna bara nosa vid ämnet, men de skickar med tips att börja med NO-aktiviteterna, som labbar och samarbeta kring vilket ämnesspecifikt språk som då används. Att diskutera texter, både de eleverna ska läsa och de som eleverna skriva. Vilka förväntningar har ämnesläraren på det eleven ska lära in och sedan producera. Form och innehåll är två sidor av samma mynt, men innehållet ska vara grunden i samarbetet, menar Kindenberg.

Det är möjligt för alla att använda modulerna om SO och NO på Läs- och skrivlyftet, alla moduler finns här.

Genrepedagogik har varit den rådande pedagogiken de senaste åren när vi talar om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, mycket tack vare Pauline Gibbons. I det här samtalet som modereras av Lisa Gannå, diskuterar Britt Johansson och Caroline Liberg genrepedagogiken, som de jobbat med länge. Johansson talar om de faror hon kan se, trots att hon har kunskaper om och håller kurser i genrepedagogik och ”levt med det” sedan 2004.

Varför? Det är den viktigaste frågan vi alltid måste ställa oss, säger Liberg och hänvisar till sin handledare på lärarutbildningen, som fortfarande finns med henne på den ena axeln. Vi måste veta varför vi gör just det vi gör, just med de elever vi har och varför vi gör det just nu.

Lärarrollen har förvandlats från en didaktiker som gör egna val, till någon som verkställer politikers beslut. Vi hinner inte med samtalen om didaktik och pedagogik längre och hinner kanske inte reflektera över det viktiga ordet varför. Vad får det för konsekvenser?

Att bara gå en väg väcker en oro, säger Caroline Liberg och därför vill hon vara en del i ett kritiskt samtal kring genrepedagogik som just nu börjar ses som den enda rätta vägen. Britt Johansson påpekar att om man tror att genrepedagogik är en väg är man farligt ute. Genrepedagogik är mer än det som den ofta beskrivs som. Det schematiska och förenklade är inte bra.

Under årets Symposium har translanguaging blivit det nya innebegreppet och Ofélia Garcias student Kate Seltzer talade igår om hur det inte räcker med stöttning, dvs att genrepedagogik kanske inte är nog. Min förhoppning är dock att andra kunskaper och idéer läggs till, istället för att vi förkastar allt gammalt, vilket tyvärr är allt för vanligt i skolvärlden. Det är som att vi har ett behov av frälsningsläror och att vi glömmer att verkligheten är mer komplex än de förenklingar som vi oftast serveras. Jag tänker till exempel på En läsande klass, där många verkar använda lässtrategier utan att reflektera alls över varför. Att bara köpa en metod rätt av är självklart inte bra.

Britt Johansson talar om just det jag funderat över, om hur lätt det är att pendeln svänger för mycket och att vi fastnar i en metod i taget. Det som är inne är bra och allt annat är dåligt. Där ska vi inte hamna. Visst är forskning viktigt, men det finns forskning som pekar åt olika håll. Alltså måste vi vara mer ifrågasättande.

Ämnesdidaktik på ett mer konkret plan är ganska nytt. Många ville bort från de övergripande lärorna och få en forskning som beskriver det som sker i klassrummen. Forskningen ligger efter, det finns en eftersläpning i vad som når t.ex. politiker. Vi behöver kombinera lärares beprövade erfarenhet och forskning. Det är lärare som vet och deras röster behöver höras mer och oftare. Frågan är vem som lyssnar på lärare?

Liberg talar om något annat viktigt. Att anpassa metoder efter elever och inte tvärt om. Hon trycker också på att genrepedagogik snarare är ett synsätt än en metod, som nu instrumentaliserats och blivit färdiga lektionsplaneringar som lärare kan använda helt utan att reflektera. Precis som jag hävdar att det är med En läsande klass. Senare under föreläsningen påpekar Liberg precis detsamma och uttrycker sin rädsla över att vi använder en metod för alla.

Johansson talar om hur genrepedagogiken från början var ett demokratiseringsprojekt i Australien och det synsättet kanske vi behöver bli bättre på att använda. Genrepedagogiken är också ett sätt att hitta strukturer och metoder, men läraren måste ha koll på de bakomliggande idéerna också.

Varför trivialiseras och instrumentaliseras komplexa metoder? Johansson talar om läromedelsförlagens del i processen. Då behöver lärare inte sätta sig in i allt, utan kan bara köra på. Kanske är det ett sätt för lärare att kunna jobba med det som är nytt och inne, men utan att behöva lägga ner all tid som faktiskt inte finns. Rent krasst har vi inte tid att lära oss allt som behövs för att förstå det komplexa. Jag har lagt mycket tid på att läsa in mig på genrepedagogik och har istället för att använda modeller försökt att fokusera på synen på språk och text. Jag säger inte att det är rätt väg, men det är vad jag hunnit med ännu.

Liberg påpekar vikten av modeller initialt som ny lärare. Det är bra att börja med, men att fastna i det förenklade är farligt. Det är lätt att vi fastnar i texttyper och tror att det är vad genrepedagogik är. Inte konstigt säger hon, då de senaste läroplanerna helt fokuserar på texttyper, medan litteraturen och de skönlitterära, berättande texterna har fått stå tillbaka. I gymnasiets svenskkurser finns den sortens texter inte alls kvar. De narrativa texterna ses kanske som för simpla och istället fokuseras helt på vetenskapliga texter och analys.

Liberg kopplar till såväl Olvegård, som Kindenberg och talar om vikten av att se de diskurser som texterna ska fungera i. Det finns möjlighet att fokusera på detta inom genrepedagogiken, men det är lätt att det faller bort. Det räcker inte bara med systemisk funktionell lingvistik och fokus på språket. Värderingar, tankar och känslor måste också få plats och vi behöver lära eleverna att ifrågasätta det de läser. Vi behöver också tänka på underliggande budskap i texterna.

Johansson talar om hur hon och ”hennes” lärare gör planeringar där kunskapskrav görs om till frågor för att utifrån dem kunna bestämma vilken genre som är mest lämpad att använda just vid det tillfället. Johansson visar att genrepedagogik är ett bra verktyg i elevers kunskapsutveckling, men att det krävs att lärare verkligen får tid att sätta sig in i mer än ytan och förenklingen. Risken är stor att det blir för krävande att göra på annat sätt än det förenklade.

Liberg talar om problemet med pedagogiska projekt, där kortsiktiga satsningar förväntas ge effekt snabbt och riskerar att läggas ner om den snabba effekten uteblir. Genrepedagogiken ska vara ett verktyg bland andra verktyg, inte den enda metoden som riskerar att ses som ett projekt.

Liberg vill förändra lärarutbildningen, men påpekar att systemisk funktionell lingvistik kan vara svårt att föra in, då lärarstudenterna och även lärarutbildare inte är så kunniga i nyare sätt att se på språk. Att föra in genrepedagogik ”på riktigt” är därför svårt. Exemplens makt är otroligt starka, säger Liberg och efterfrågar fler exempel i lärarutbildningen, som sedan kopplas till flera teorier och en diskussion om vad som ska användas när och varför. Samspelet mellan forskning och beprövad erfarenhet är central och hon menar att det är bra att ta avstamp i den beprövade erfarenheten och sedan problematisera och ifrågasätta det. Britt Johansson talar om hur bra lärare behöver mer än en metod för att kunna undervisa på ett bra sätt och ge eleverna de verktyg de behöver.

Vad tar jag med mig? Jag önskar att jag fick ett läslov v.44. Jag längtar tillbaka till att undervisa i historia, som jag är behörig i, men inte har undervisat i på många år. Det är först då jag kan pröva det jag lärt mig de senaste åren även på andra elevgrupper än de som består av nyanlända elever. Jag har märkt att mitt arbete i svenska på gymnasiet färgas mycket av mina kunskaper i och erfarenheter om genrepedagogik. Liberg talar just om hur viktigt det är att få bygga upp en beprövad erfarnhet och kunna kombinera det med ny och gammal kunkspa. Synen på att läraren är färdig då hen lämnar lärarhögskolan måste bort och vi behöver arbeta mer tillsammans.